Det här med att INTE redigera

Alltså jag vill inte skryta, inte alls, framförallt inte innan Allt som vi lovat ens har släppts och kan innehålla vilka fel som helst. Men jag vill i all enkelhet påstå att jag har fått god övning i att redigera böcker de senaste åren.

En enkel faktauppställning:

Ljus som varit dolt: originalmanus skrevs 2002. Boken släpptes 2014

I levande mörker: originalmanus skrevs 2003. Boken släpptes 2015.

Allt som vi lovat: originalmanus skrevs 2008. Boken släpps hösten 2016.

Jo, jag har skrivit andra böcker inemellan de här årtalen, men jag har inte skrivit ett helt nytt manus sen 2011. Sen 2012 har jag redigerat böcker. 

Jag upprepar: sen 2012 har jag redigerat böcker. Strykt, bytt ut, lagt till, format om. År ut och år in. Under fyra år. 

Under helgen som kommer ska jag skapa ett nytt dokument. Jag ska skriva ner beskrivningar till karaktärer som jag ännu inte känner särskilt väl. (Ingen av dem är Lianne!) Jag ska formge en ny antagonist och specificera dess syfte i historien och dess mål och medel och huruvida jag vill att hen ska förbli dold för läsaren.

En röst i bakhuvudet undrar om jag minns hur man gör. Hur man lär känna nya. Hur de låter. Vilket språk de använder. 

Det jag har är en stomme. En mycket tydlig plot. 

Därtill en önskan.

Jag hoppas det räcker.

När kreativiteten tar spinn. Åt fel håll.

Jag skyller allt på skrivarmusiken. Som vanligt. *muttrar lågt åt bilstereons håll*

Vad som hände var att jag tog beslutet att ta paus från intensiva slut-skrivandet av Allt som vi lovat, för att göra ärenden med den baktanken att lite tid borta från manus skulle ge tankarna rum att spinna klart en del detaljbeslut så att skrivtiden kunde fortsätta på mest effektiva vis när jag väl återvände.

Blev det så? Nej. För bilåkandet förflyttade mig till ett ANNAT manus. Hur oförskämt? Min nästa bok (alltså inte Fyran, utan nästa bok som jag kommer få skriva helt ny och som kommer bli precis hur bra som helst) bara kastade sig över mig, likt ett utsvultet lejon, och överöste mig med "det här syftet har den här antagonisten" och "det här försöker den här karaktären uppnå" och "den här personen måste nog bli kär i honom trots allt" för att mynna ut i regelrätta, färdiga, kalasbra repliker till bokens stora slutscen! Ursäkta?! Har jag TID med det här?

Nej, just det. Det har jag inte.

Så vad gör jag? 

Och mellan dessa båda slits jag

Vandrare rör sig förbi utanför, kikar in och tror det är tomt. Har Vilseland övergetts? Alls inte. Här, i Vilselands snäva fönster ser allt tyst och öde ut. Men i de bakre rummen råder idel verksamhet. För mycket sker på för många fronter och hur jag än skulle porträttera händelserna i detta fönster som är mitt mot världen, skulle ni som kikar in inte kunna ana vidderna.

I levande mörker gick till korrektur förra veckan. Det bloggade jag inte om, eftersom jag var så utpumpad. Bokstavligen nyttjade jag dygnets alla tillgängliga timmar för att bli klar i tid, försakade sömn och alla slags pauser under dagar. Sekunden efter det att jag var klar rusade jag in i duschen för att hinna till jobbet och medan jag halvblöt klädde på mig visade maken upp provtryck som kommit på omslaget - och korthuset föll. Man kan säga att förlaget har tekniska problem med omslaget som vi hoppas lösa så fort nästa försändelse från Polen dyker upp i veckan.

Under dagarna därefter levde jag i dvala. Håglös. Jag hade inte ens ordbehandlaren öppen på datorn. Hur vilse blir man inte då? (Vad har man en dator till om inte ordbehandlaren är öppen?) Maken passade på att resa bort till andra sidan jorden och jag fick ta tag i hemmet för egen maskin, njuta av Storbusan, Lillbusan och Tallefjanten och det satt fint efter slutspurten, men ändå ... denna håglöshet.

Sen trillar de in. Kommentarer och åsikter och bejublande hurrarop. "Fansen kommer älska den!" "Den är genial!" "Karaktärerna djupnar, allt ställs på sin spets!"

Lianne och jag ler åt varandra men knaprar samtidigt på naglar i väntan på Polen.

Idag jag har försjunkit i språkkorrekthet - ett kärt bekymmer. Korrläsarna är konservativa och jätteduktiga, men besluten är ändå mina. "Jaså", tänker jag ibland och ler, "det tyckte ni var lite vågat, men det får ni faktiskt leva med." Jag tycker ju om att töja språket, vara busig, liberal och förnyande, bara för att i nästa stund vara innerligt tacksam att de såg fel som jag missat och absolut inte tänker leva med (före/innan t. ex. *ryser*). Hela processen och tankegångarna kring varje liten rödmarkering hade kunnat vara ett eget inlägg, men fönstret är snävt och tiden knapp.

För i mitt vilsna tillstånd sökte jag mig till den enkla verklighetsflykten. Jag ska trycka i mig böcker är planen - när boken gått till tryck - men nu ville jag försvinna i den lättsmälta berättelsen och började se på The White Queen på Netflix.

Och kära barn vad bra den är! Som Game of Thrones, fast inte HBO utan BBC, vilket betyder inget blod, inget övervåld, inget behov av att gömma sig bakom en kudde. Allt är sett ut kvinnornas ögon, så jag behöver aldrig följa med ut i fält, bara gotta ner mig i saftiga intriger i ett inbördeskrig som inte är en historia vi hört tusen gånger förut, men vars utgång vi ändå vet. Vet, och smärtas av, medan den vita drottningen höjs och sänks.

I bilen på väg genom stan försvinner huvudet sen i egna intriger. En bok jag började skriva förra sommaren, men vars berättelse funnits längre än så. Röster, släkter, fejder, misstag - en hel synopsis har stått på standby i åratal och nu plötsligt ville den att jag skulle öppna tomma dokument och börja skriva.  

S k r i v a !

*tittar ut genom fönstret mot världen som leker, ragglar och lever vidare på egen hand*

Jag vet inte om jag gitter, men jag vet inte heller om jag kan låta bli.

Nosar på nytt

Pga av diverse missförstånd dröjer det där ögonblicket när jag slappnar av för att boken gått till tryck. Jag hoppas innerligt att ögonblicket inte dröjer mer än 48h för vi har trots allt en deadline. 

Men det är inte bara därför jag hoppas. Min nya romankaraktär börjar tycka att den där boken om Lianne har fått nog med tid och uppmärksamhet. "Dags att skriva om mig nu," säger hon och lägger armarna i kors.

Så nu sitter jag här och filar på prologen till Nya boken. Prologen som grott under månader och månader kläs nu i ord hux flux, medan jag sitter på golvet i barnens rum och lyssnar på deras tunga, ljuvliga andetag. 

Men något fattas, inser jag. En klyscha. Inte en sådan som folk suckar åt, utan en ny. Något som är mitt, eller snarare deras. Systrarnas. De som figurerar i Nya Boken. En fras, en hälsning, något som hyser en vi-känsla. Den finns därute och den vill hittas.

Kanske en kvällspromenad är svaret? Golvet börjar bli hårt och barnen sover ju faktiskt.

De nya sagornas lockelse

Tror ärligt talat inte jag hade överlevt "vad i hela friden är en ICC-profil?!"-kriserna om det inte var för den Onämnbara boken som numera får nämnas hur mycket den vill. Den har till och med fått ett arbetsnamn.

Jadå, jag ska redigera. Jadå, jag ska skriva ett debutantporträtt som jag kan vara stolt över. Men min nya saga, den som ännu ingen hört, vars sorger, utmaningar och segrar ingen ännu läst, den är mitt nya gömsle. Vacker för att den är orörd. Magisk för att där finns längtan efter att skriva och längtan efter att bli läst av dem som står närmast och redan läst allt annat tio gånger förut.

Likt ett nyfött barn har den en egen, särskild doft som bara nyfödda kan bära innan livet kommer ifatt och den doften är berusande.

Onämnbara boken, minns ni den?

Vårljuset bygger intriger i min hjärna. Som det brukar. Platsen är känd sen länge och nu börjar karaktärerna göra sig hemmastadda där. Mitt i redaktörsväntan (nån gång snart får jag alla kommentarer) vill mitt huvud börja skriva igen. På något nytt.

En sådan märklig idé. Jag ska ju ge ut min bok nu, inte skriva ny. Trodde jag. Men jag inser att om jag inte ska skriva nytt förrän hela serien är utgiven så kommer det ju i bästa fall dröja fyra år och i värsta fall längre. Det begriper ju var och en att det inte kommer gå. Sådana här idéer är inget man bygger fördämningar kring. Det är sånt man surfar på.

Alltså måste jag lära mig att skriva nytt och redigera gammalt lite parallellt på något vis som jag inte kan se framför mig. Än. Och det är okej.

Men beslutet är åtminstone fattat: Onämnbara boken är inte onämnbar längre. Den ska bli av. Därför att den är sagolikt bra.

Tvivlar ni på det får jag påminna er om det här.

Ser på Sense and Sensibility

... och överöses av en längtan ut ur redigeringsträsket in i det fria, kreativa skrivandet. Jag längtar efter den Onämnbara Boken. 

Men man är ju seriös förläggare numera. Med schema och sånt. 

Jag kommer skriva den så småningom. Someday. Försök stoppa mig, hahaha!

Tyst, nu kommer Edward tillbaka för att fria och Emma Thompson ska gråtskratta. Kan inte skriva mer.

En överkritisk författares rop på hjälp

Antar att det kan bli så när man går från redigeringsfas med lupp över text till att börja om med något nytt. Hur jag än formulerar mig så tänker jag:

Nej, det går inte, ungefär så här har jag formulerat mig förut, någon annanstans i de hundratals sidor text jag har bakom mig (curse my good memory!).

Nej, det går inte, det låter alldeles för vardagligt. Måste gestaltas bättre.

Nej, det går inte, det blir på tok för poetiskt.

Hur var det man gjorde nu igen när man skriver så där obehindrat och ändå blir rätt nöjd med sitt första utkast?

Mitt Nanowrimo-mål

är att uppdatera min wordcount två gånger till innan det är över.
Det betyder att jag ska skriva två kvällar den här veckan.
Resten får jag vila.
Resten får jag somna übertidigt för att orka med.
Två kvällar ska jag tillbaka till orden
men inte tillbaka till Tekoppen.
Rebell som jag blivit,
ska jag göra mina allra första ord i den Onämnbara Boken
permanenta.
Det som nu bara finns i huvudet
ska få
Finnas.

Tror vi närmar oss

Hela mitt arbetslag gick ut på lunch.
Jag hade med lunchlåda och var tråkig nog att tacka nej.
Sitter ensam.
Esteternas lunchkonsert ekar upp genom trapphuset.
Nya frågor formuleras, dessa svårare att besvara.
Undrar om jag får skriva bokens första scen nu, utan vidare, på lunchrasten.
Undrar om det som spritter inom mig när jag tänker på min nya bebis
kommer spilla ut innan dagen är slut
vare sig jag gett min tillåtelse
eller inte.

Något litet får det nog bli ändå

Helst vill jag säga att mina idéer är originella som få, men jag vet att alla böcker återanvänder samma fabler med olika dräkt. Därför tänkte jag ge er en liten glimt av vad jag håller på med (inte för att det var här idén började, men för att om jag tänker efter riktigt noga, kan man beskriva det så här.)

Den Onämnbara Boken skulle kunna sammanfattas som Förnuft och Känsla möter Tempelriddaren. 

Det låter väl ändå som en hit? Varför har ingen gjort den förut, kan man fråga sig.

Men glad för det är jag! Den håller på att förvandlas till min nya precioussss.

Att ställa frågor-fasen

Det finns många delar av "värka fram en berättelse innan jag sätter mig vid tangentbordet" som jag verkligen inte tycker om. Värkarna till exempel, och väntan. Ändå gör jag på det viset. Jag kan inte skriva innan jag har relativt mycket klart för mig, men jag vill inte ha allt. Mycket ska få hända längs vägen, men det följer ändå den väg som är bestämd. Alltid.

För att fylla ut det där första skelettet ställer jag en massa frågor och oftast får jag svar på dem i samma stund som jag ställer dem. Varje svar bär med sig fler frågor, fler idéer och likt snöbollar växer de i nedförsbacke, oftast utan större ansträngning.

Åh! Jag önskar att jag kunde berätta varenda detalj för er, varje aha-upplevelse. Eller åtminstone varför boken är Onämnbar. Men i den här branschen har vi för vana att hålla på vissa saker, och även om jag pratar mer än andra, pratar inte heller jag om allt.

Men den här fasen som jag befinner mig i nu, "att ställa frågor för att nå oväntade svar som knyter vackra knutar", det är en storfavorit. Att se något man redan älskar växa fram på det här viset är förtrollande och jag hade varit närmare fasen "nu står jag inte ut, nu börjar jag skriva vare sig jag har tid eller inte" om det inte var för att detta är en bok som till skillnad från vad jag brukar skriva, kräver sin research.

Därför fortsätter jag skjutsa bollar ner i backen.

Fnissar på väg till jobbet

Skrev ner hela ploten till Onämnbara Boken igårkväll.
Har lika mycket stomme på den som jag hade som underlag för Fyran.
Finns ett par smaskiga frågetecken.

Det där dokumentet kommer ligga och gro till sig tills det en dag inte går att hålla boken tillbaka.
Till dess kommer jag ha nya karaktärer att gå vilse med.
Gillar dem redan.

Ursäkta, jag hör inte vad ni säger för Musorna sjunger så HÖGT

*damp*

Vad var det som lät? - Åh, det var något som landade. 

Vad var det som landade? - Årets bästa idé.

Var kom den ifrån? - Alla de där dagdrömmarna som bara var för mitt eget höga nöjes skull.

Ser ni hur det glittrar och sprakar när jag rör mig? Ser ni hur det faller gyllene smulor till marken där jag går? Det är Musorna som vidrört mina tankar. 

En ny bok. En bok som varit en tanke i två år har fått en ännu häftigare plot än den redan hade. *hoppar och studsar och längtar till tomma dokument att fylla och trakassera betaläsare med*

Det är inte Boken som ligger på Lut. Det är en annan. Den Onämnbara. Den som knappt får skrivas. 

Åh, Vilse, vad gör vi nu? Ska du strunta i alla dumma förlag och alla färdiga manus och sätta dig och skriva en ny bok, igen? Utan att någon vill ge ut den heller?

Var det någon som sa något? Som invände? Ledsen, jag kan inte höra vad ni säger, för jag har Musor som sjunger i mina öron.