Och mellan dessa båda slits jag

Vandrare rör sig förbi utanför, kikar in och tror det är tomt. Har Vilseland övergetts? Alls inte. Här, i Vilselands snäva fönster ser allt tyst och öde ut. Men i de bakre rummen råder idel verksamhet. För mycket sker på för många fronter och hur jag än skulle porträttera händelserna i detta fönster som är mitt mot världen, skulle ni som kikar in inte kunna ana vidderna.

I levande mörker gick till korrektur förra veckan. Det bloggade jag inte om, eftersom jag var så utpumpad. Bokstavligen nyttjade jag dygnets alla tillgängliga timmar för att bli klar i tid, försakade sömn och alla slags pauser under dagar. Sekunden efter det att jag var klar rusade jag in i duschen för att hinna till jobbet och medan jag halvblöt klädde på mig visade maken upp provtryck som kommit på omslaget - och korthuset föll. Man kan säga att förlaget har tekniska problem med omslaget som vi hoppas lösa så fort nästa försändelse från Polen dyker upp i veckan.

Under dagarna därefter levde jag i dvala. Håglös. Jag hade inte ens ordbehandlaren öppen på datorn. Hur vilse blir man inte då? (Vad har man en dator till om inte ordbehandlaren är öppen?) Maken passade på att resa bort till andra sidan jorden och jag fick ta tag i hemmet för egen maskin, njuta av Storbusan, Lillbusan och Tallefjanten och det satt fint efter slutspurten, men ändå ... denna håglöshet.

Sen trillar de in. Kommentarer och åsikter och bejublande hurrarop. "Fansen kommer älska den!" "Den är genial!" "Karaktärerna djupnar, allt ställs på sin spets!"

Lianne och jag ler åt varandra men knaprar samtidigt på naglar i väntan på Polen.

Idag jag har försjunkit i språkkorrekthet - ett kärt bekymmer. Korrläsarna är konservativa och jätteduktiga, men besluten är ändå mina. "Jaså", tänker jag ibland och ler, "det tyckte ni var lite vågat, men det får ni faktiskt leva med." Jag tycker ju om att töja språket, vara busig, liberal och förnyande, bara för att i nästa stund vara innerligt tacksam att de såg fel som jag missat och absolut inte tänker leva med (före/innan t. ex. *ryser*). Hela processen och tankegångarna kring varje liten rödmarkering hade kunnat vara ett eget inlägg, men fönstret är snävt och tiden knapp.

För i mitt vilsna tillstånd sökte jag mig till den enkla verklighetsflykten. Jag ska trycka i mig böcker är planen - när boken gått till tryck - men nu ville jag försvinna i den lättsmälta berättelsen och började se på The White Queen på Netflix.

Och kära barn vad bra den är! Som Game of Thrones, fast inte HBO utan BBC, vilket betyder inget blod, inget övervåld, inget behov av att gömma sig bakom en kudde. Allt är sett ut kvinnornas ögon, så jag behöver aldrig följa med ut i fält, bara gotta ner mig i saftiga intriger i ett inbördeskrig som inte är en historia vi hört tusen gånger förut, men vars utgång vi ändå vet. Vet, och smärtas av, medan den vita drottningen höjs och sänks.

I bilen på väg genom stan försvinner huvudet sen i egna intriger. En bok jag började skriva förra sommaren, men vars berättelse funnits längre än så. Röster, släkter, fejder, misstag - en hel synopsis har stått på standby i åratal och nu plötsligt ville den att jag skulle öppna tomma dokument och börja skriva.  

S k r i v a !

*tittar ut genom fönstret mot världen som leker, ragglar och lever vidare på egen hand*

Jag vet inte om jag gitter, men jag vet inte heller om jag kan låta bli.