söndag 31 mars 2013

Att välja bok

Visst älskar vi alla att läsa böcker som vänner rekommenderat, men i brist på rekommendationer står jag ofta framför pocketställ i något storvaruhus och funderar på att köpa mig lite läsning. 

Just där befann jag mig igår. Jag skulle bara ha ädelost till påskbufféns spenatomelett för jag trodde inte att den jag hade hemma skulle räcka, men så fanns där böcker. Fina, storpocketar med vackra framsidor. 

Åh, jag som är så lässugen! Hela kroppen skriker: ta mig bort från min nötta värld så jag kan återvända dit med förnyad kraft! Hur kunde jag stå emot?

Men vad ville jag ha? Ja, inte deckare, det känner jag inte alls för och inte för ytlig chicklit heller. Relationsroman, något djuplodande och mänskligt. Inte Tolstoy-tungt, men heller inte fjäderlätt.

Hur väljer Vilse bok?

Nr1: Titel och omslag. Själva boken måste ju locka att hålla i.
Nr2: Blurb. Jag vet att på engelska betyder blurb baksidetext, men i Sverige i bokbranschen betyder det "citat på bokomslaget." En kort, slagkraftig recension från någon med lite tyngd, i detta fallet Marian Keys på ena boken jag köpte och Bokhora på andra (intressant eftersom jag, vad jag kan minnas, aldrig läst något av Marian Keys). Själva baksidetexten försöker jag låta bli att läsa eftersom jag i 8 fall av 10 tycker att den avslöjar alldeles för mycket. Jag håller mig till att läsa första sidan och blurbarna. (Kör på en standarddeklination när jag nu böjer det importerade ordet blurb enligt modellen -ar. Hoppas alla är okej med det. Vill inte skriva blurbs. *ryser*)

Blurbarna på de två böcker jag köpte lovade värme och starka kärlekshistorier, värme, lite humor och mycket rörande berättelser. 

Det låter ju bra, men det var inte det jag föll för. 

Det jag föll för var orden "vardagligt brittisk" på ena boken och "enormt älskad och populär i England" på den andra. Ack, Englands-hjärtat klappade direkt i takt med God save the Queen och jag såg framför mig horisontalt pärlregn, gotiska katedraler, fotbollshalsdukar och Yorkshirepudding. Perfekt! Precis vad jag behöver.

Tyvärr måste jag erkänna att det var först när jag kom hem som jag såg att båda böckerna var översatta och publicerade av Printz Publishing. Yeah! Jag som gillar Pernilla Alm och likaså redaktören i Printz monter som jag hängde med på bokmässan i höstas.

Hm. Har Vilse börjat väga in förlag när hon väljer läsning? Vore inte första gången. Coolt.


Recension så här långt: Språket imponerar inte alls. Det är absolut inte dåligt, men jag har efter fyrtio sidor inte hittat en enda formulering att läsa om, memorera och avnjuta lite extra. Men innehållet känns lovande. Det kan bli just så mänskligt och djuplodande som jag ville ha. Alltså: det här är en bok där historien går före berättandet. Spännande.

fredag 29 mars 2013

Glad musik, glad påsk

Önskar er alla en riktigt härlig påsk! Måtte vårsolen vara med oss. Nu tar Vilse påskledigt. Kanske.

Och vad kan vara bättre att ge er i Glad-påsk-present, än en glad sång? Varsågoda!

(Man måste inte ladda hem den, det går bra att trycka på playknappen och bara lyssna. Sorry, hittade den inte på Youtube, men albumet Stardust finns på Spotify. Me like!)

torsdag 28 mars 2013

Hemlighetsmakerier

Min man har köpt något åt mig. Det är något fantastiskt och det kommer att bli ännu mer fantastiskt. Rent av sagolikt.

Men jag kan inte säga vad det är. Tyvärr, det går inte. Inte än.

onsdag 27 mars 2013

Ibland fattar man rätt beslut

Ibland ger man upp. Man suckar åt den blanka sidan och stänger sin laptop. Okejdå, du vann ikväll, tänker man och går och borstar tänderna. Dokumentet fick inte den där bryggan mellan det ena och det andra avsnittet som det var tänkt, trots att man använde den irriterande metoden att skriva dålig text i väntan på den bra, hellre än att inte skriva alls.

Men då händer det. När ansiktet är tvättat och barnens kläder till imorgon är hämtade från tvättstugan, när tänderna är blanka och rena och sängen ropar som allra högst. 

Då kommer orden. Då kommer meningen som jag väntat på i två veckor.

Och då struntar jag i klockan, i sängen, i morgondagen, i allt. Då skriver jag, och jag ångrar mig inte, för jag vet att det är rätt beslut.

Nu är jag ett par genomläsningar från andra förlagsomgången.

Jag har tänkt vidare

... kan inte riktigt släppa den intressanta diskussionen om berättelse vs historia. Flera kommenterade på bloggen, flera till mig live och åsikterna gick vitt isär.

Det fanns de som sa historia rakt av, det är det viktigaste annars får det vara, det fanns de som sa berättelse annars får det vara och sen fanns det de som likt Horatius förespråkade en gyllene medelväg.

Och mina tankar har spunnit vidare. Jag har funderat på det där med finlitteratur och genrelitteratur - ifall man kan särskilja dessa så enkelt som att säga att historian står i centrum i genrelitteratur och berättandet i finlitteratur. Jag törs inte säga det helt och bestämt, men tanken finns där.

Till exempel: handlingen i Den gamle och havet är att en gammal man försöker fiska en fisk större än hans båt. Det är allt som händer. Det är inte en direkt förkortning eller sammanfattning utan det är allt som händer och jag skulle våga påstå att folk inte läser den här boken för att få veta om han lyckas dra upp fisken eller inte, utan det är snarare språket och berättandet som är bokens förtjänster.

Å andra sidan, om jag på samma vis skulle ge er en bild av vad som händer i Game of Thrones med en enda mening, då skulle det bli en grov sammanfattning och förkortning av det vida innehållet i ett tjugotal separata trådar. Innehåll före berättande.

Hm. Vilka är då mina favoritböcker? Böcker som hängt kvar länge efteråt? Vilken typ av bok dras jag till?

I telefon med min lillasyster försökte jag komma på böcker jag älskat där berättandet går före historian. Det gick hur lätt som helst: Den trettonde historien, Boktjuven, Janne min vänFlicka med pärlörhängeNattens cirkus. På rak arm och utan större eftertanke är dessa böcker vars språk och berättande verkligen satt spår i mig. Kan rekommendera dem alla.

Men under samma telefonsamtal kunde jag inte komma på böcker jag älskat som var exempel på historia före berättande. Jag kunde inte och det störde mig.

Nu kan jag! Jag kan nämna en hel drös och jag har dessutom insett den gemensamma nämnaren! Gobelängen, Den vita liljan, böckerna om Arn. Dessa böcker är inte dåligt skrivna, tvärtom, men jag skulle ändå hävda att det som tilltalade mig är själva handlingen mer än hur de framställs. 

Gobelängen är det framför allt historian från 1000talet som fascinerar mig, som spinner på föreställningar jag har om den tiden och bygger upp ett spektakulärt scenario, i Den vita liljan grät jag ögonen ur mig över kvinnans förtryckta roll i renässansens Italien och det sliskigt lyckliga slutet fick mig visserligen att må lite illa, men var ändå så rätt efter all misshandel och elände som huvudpersonen tvingats gå igenom och Arnböckerna behöver jag inte förklara för ni vet ju redan att det är så fruktansvärt när Arn och Cecilia blir skilda åt och Guillou han kan också det här med corny och lyckliga slut.

Ni ser ju att jag gillar historiska romaner - eftersom jag gillar historia - och att leva mig in i en annan tid och förstå dess seder och levnadsvillkor kan vara nog för mig, annars vill jag ha det där trolska/lockande/ljuva/ suggestiva/utstuderade i själva språket och berättandet. Säg emot eller håll med!

Okej. Något helt annat: Påsken närmar sig. Ledighet. Lässuget växer. Ryssen på nattduksbordet känns för tung. 

Boktips?

tisdag 26 mars 2013

Jag är inte galen. Bara författare

Mamma, vad gör du med munnen?

Det brukar mina barn fråga mig när jag dammsuger eller sopar köksgolvet och av någon underlig anledning rör på läpparna utan att prata. 

Och jag ler. Hoppsan. Min tröst är att min bror är precis lika dan. Jag är inte galen. Det är ett släktdrag.

På mellanstadiet kallades jag för Fröken prata-med-sig-själv. Elakt. Den sved, men jag slutade inte med det för det. Kan inte. Går inte. Faktum är att jag vid ett tillfälle har gått ner för hela Avenyn (och den är lång) med en mobiltelefon mot örat och pratat och pratat utan att någon ringt. Hade en pratsam karaktär den dagen. Jag tyckte jag var genial då - min enda rädsla var att telefonen skulle ringa - men jag är än mer genial nu.

Numera finns det ju appar på telefoner. Röstmemo, den är fiffig den. Har man den behöver man ingen diktafon (jag har en diktafon, men jag använder inte kasettband längre...). Var jag än är, när än orden kommer, så kan jag plocka upp min telefon, trycka på Röstmemo och sen prata på utan att se det minsta konstig ut - och orden är bevarade! Jag måste inte memorera dem, jag måste inte oroa mig för att de ska försvinna eller leta efter papper och penna. Jag bara pratar. Flödet får vara fritt.

Faktum är att jag har ett sånt röstdokument på min telefon just nu som kom till på väg hem från gymmet. Där gick jag och pratade i telefon när jag egentligen  - äntligen! - hade funnit min inledande mening till det där hopplösa avsnittet.

Någon gång ska jag lyssna och skriva av. Förhoppningsvis idag.

måndag 25 mars 2013

Skyller på de tre barnen

Dagens lärdom från gymmet:

Gjorde 5x60 hopp med hopprep mellan styrketräningsmaskinerna och insåg att hopprepshoppning är ett utmärkt tillfälle att träna knipövningar.

Det är också ett bra tillfälle att upptäcka att man behöver göra knipövningar.

Trots all min visdom, drar jag mig för att kalla inlägget Dagens Buddha. Tror inte han led av sådana besvär.

Historia vs berättelse

Grabbgänget som jag växte upp i var alla överens om att fantasy var den enda genren värd att läsa. Det här är ett gäng som fortfarande träffas och spelar nördspel nu, femton år senare (och det är mycket möjligt att min man är en i gänget och min bror en annan). Rollspel, Tolkien, Robert Jordan, Star Wars, Marvel. Ni fattar. Det är rena Bing Bang Theory.

I tonåren försökte jag mig på både Tolkien och Jordan men fastnade inte. Blev snarare uttråkad. Jag minns att jag då förklarade för närmaste killkompisen att det är skillnad på historieberättare och författare. Bara för att man har en historia att berätta behöver man nödvändigtvis inte ha verktygen/talangen för att kunna skriva den. Jag hävdade att författarna som han hyllade berättade historier, bra historier, men det där med att skapa magi med orden, det var inte deras grej. Skillnaden på att berätta och gestalta, var nog det jag menade.

(Vill bara flika in att jag inte alls generaliserar på det här viset längre. Jag är vuxen nu, och vet att det finns nyanser överallt i världen, ingenting är svart och vitt och jag har ingenting emot fantasy!)

På universitetet lärde jag mig skillnaden på termerna historia och berättelse. 

Historian är vad som faktiskt händer, händelseförloppet rakt upp och ner från början till slut, medan berättelsen är hur denna historia är framställd i boken (eller filmen). Det kan ju finnas tidshopp, tillbakablickar, man kanske berättar historian baklänges eller berättar samma händelse om och om igen ur olika perspektiv. Det finns tusen sätt att berätta någonting, men bara en sak som hände och det där kan man naturligtvis leka med i all oändlighet. Sådana lekar ger mig alltid fantasikittlande tankar och manusidéer långt före jag har något att säga.

Jag har skrivit en sån bok, där berättandet står i fokus och inte historien. Tjusningen ligger i framställningen, inte i händelserna, för det händer i princip ingenting (förrän på slutet.) Att skriva den boken var jätteroligt och utmanande och tillfredsställande, och det blev riktigt bra också, men oftast skriver jag inte sådana böcker. 

Oftast har jag en historia att berätta.

I fallet med trilogin/serien har jag helt klart en historia att berätta. Faktum är att jag har miljoner saker att berätta: relationer som förändras, fördjupas och prövas, yttre hot, inre hot, personer som föds, personer som dör, fester, bus, skratt, förtvivlan. 

Låter väl som en bra historia? Okej. Hur är det med berättelsen?

När jag hade fått min respons från betaläsarna för ett och ett halvt år sedan, insåg jag att jag var precis som de där fantasyförfattarna jag kritiserat en gång i tiden. Jag fokuserade för mycket på historien och för lite på berättelsen. Alla ville ha mer. Mer detaljer, mer beskrivningar, mer magi, långsammare tempo, inte skynda  fram och förbi. Ibland undrar jag om jag är den enda författare som fått kritiken "skriv om och gör boken längre", istället för "stryk det här och det här", men det var så det var och det var så jag gjorde.

På ren göteborgska: Det blev görbra.

Men refuserna har fått mig att undra, stundvis i alla fall. Hur är min förmåga att berätta min historia? Historian är nämligen världens bästa, det hyser jag inga tvivel om, men gör jag den rättvisa? Lever berättelsen upp till historien?

Ibland gör den det. Som i slutet av andra boken och i princip hela fjärde. Men första...? Om ni är trötta på att höra mig debattera detta, kan ni gissa hur trött jag är på det.

Men det finns tröst. Häromdagen ramlade jag över författarcitatet: "The story is always better then your ability to write it." (Robin McKinley)

Okej. Dåså. =)

Men jag är nyfiken! Vilket njuter ni mest av när ni läser? Historian eller berättelsen?

lördag 23 mars 2013

Skaparlycka

Jag har skrivit en vaggvisa! Det är min andra, men den här gillar jag mycket mer än den förra, antagligen för att den handlar om såna som jag. Troll.

Vid sängkanten inne hos nästan3åringen kom den till mig, flygande på sagovingar. Bara så. I moll och allt! Klar! Men Busan ville inte höra den, hon ville bara höra sina vanliga gonattsånger som jag snällt fick sjunga medan hon kom till ro. Sen finslipade jag visan tills allt som fanns för min blick och i mina öron hade formulerats till riktiga ord och strofer. Tyst inne i huvudet repeterade jag den trolska scen som vaggvisan spelar upp så att jag inte skulle glömma bort den.

Till slut somnade Busan. Jag smög ut, helt på trollvis. Frågade mannen om 9åringen somnat än. Nej, blev svaret. Jag tassade in till henne och frågade om hon ville vara den allra första i världen som hörde min allra vackraste vaggvisa. 

Efter första gången jag sjöng den log hon och sa att den var jättefin. Efter andra gången jag sjöng den sa hon att hon var sömnig.

Jag tar det som ett toppbetyg. Så lugn, så mjuk. Så sövande. I moll! - sa jag det?

Lätt att det här var bästa sättet att fira jubileum. Att skapa. 

Den nakna sanningen

Grattis!

Idag för två år sedan postades de första inläggen på Vilse. Jag startade bloggen i samband med att jag påbörjade återupplivandet av manus som legat i träda i många år, ett omskrivningsprojekt som jag kallade för "den andra skrivprocessen". 

Projektbeskrivning: Jag skulle ta mig an dessa gamla manus och få dem utgivna, istället för att bara skriva nya böcker hela tiden, som jag har för vana. Jag skulle hitta vad det än var som var fel och skriva om manusen från grunden, något jag gjorde tre gånger innan de skickades in för ett halvår sedan. Ovanpå omskrivningarna skulle jag lära mig branschen mer i detalj och göra mig bättre rustad för att arbeta med en redaktör en vacker dag.

Min tanke med bloggen var att den skulle vara ett utlopp, en plats att ventilera skrivrelaterade tankar och till en början delade jag inte adressen med någon, utan den var bara min. Över tid har det förändrats i enlighet med planen.

Två år har gått. Två år av oavbrutet arbete. Månadsvis har jag lagt 20 timmar i veckan på mitt skrivande, vilket som alla vet är en halvtidstjänst - obetald - men även under de perioder när jag haft mycket annat på mitt fat har jag lagt ofattbart många timmar på mina manus varje vecka.

Och nu är det dags. Sanningens ögonblick är här. Två år har gått. Två år.

Ta 52 veckor gånger 2 och räkna ihop det med den där halvtidstjänsten och vips, så kan ni se vad mina böcker är värda för mig i arbetstimmar - och då pratar vi ändå bara omskrivning, jag skrev dem en gång i tiden dessutom och därutöver talar vi om säkert dubbelt så många timmar av tankeprocess, synopsisplanerande och berättarnödvändigt dagdrömmande.

Hur har det gått? Vad är resultatet?

Ja, jag är inte utgiven. Jag har inget bokkontrakt. Jag har inte nått målet.

Men har jag misslyckats? Låt oss titta på vad jag uppnått:

Jag skrev om seriens första bok två gånger under ett halvårs tid. De största förändringarna då var att tajta till historien och göra varje händelse en del av flödet framåt. Allt måste leda någonstans.

Jag klev rakt ut ur min bekvämlighetszon och bad människor läsa boken, människor för vilka jag förut aldrig ens nämnt att jag skriver. Ovanpå det bjöd jag hem alla och lyssnade på deras kritik.

Jag tog paus. Jag skrev trilogins fjärde bok för min egen skull och hittade berättelsens sanna röst. Jag skrev det bästa manus jag någonsin skrivit. Läsarreaktionerna var oväntade, starka. Positiva.

Jag satte mig ner och skrev om första boken en gång till. Den här gången bytte manus språkdräkt helt och hållet, fick en ny röst och nya scener föddes som tog boken till en helt ny nivå.

Jag hade vid det här laget börjat prata med likasinnade om skrivande. Jag lyssnade, jag pratade, följde Debutantbloggen slaviskt under hela 2011 och 2012 och jag läser den än. Jag reste till Stockholm och satt på en filt och pratade författande i tre timmar. Jag fick gästblogga.

Jag picthade mitt manus för en redaktör, med lugn och säker röst och fick positiva reaktioner.

Jag skrev om andra boken, till betaläsarnas applåder och förtjusning.

Jag blev refuserad igen, men fick mitt livs första omdöme. Det fanns saker i manus som lektören tyckte var bra, saker som jag själv tycker att jag är bra på.

Jag ser texten på ett annat sätt nu. Har slutat vara så sentimental, är mer professionell. Jag ser brister, jag letar förbättringar, jag har tränat mitt öga väl. Jag är en målsökande missil.

Jag vågar ta kontakt med redaktörer på ett annat sätt, ser förlagen i ett annat, mindre romantiserat, ljus.

Jag har gjort fantastiska, värdefulla bekantskaper, både med publicerade och aspirerande författare som jag sätter enormt värde på, bekantskaper som jag aldrig gjort för fem år sedan när skrivandet bara var något mellan mig och mitt tangentbord.

Jag har förändrats. Min text har förändrats. Min arbetsprocess har förändrats.

Detta är min ärliga utvärdering och den får mig att tro att min gode vän och författarkollega hade rätt när han sa att jag aldrig skulle se mig själv som en misslyckad författare.

Det gör jag nog inte. Jag kanske rent av vägrar.

Jag har kommit långt och jag tänker fortsätta.

fredag 22 mars 2013

T minus 1 dag

Imorgon smäller det! Imorgon firar bloggen två år och inte med fest och tårta, utan med en stor, noggrann och ärlig utvärdering.

Jag antar att ni alla sitter på nålar i väntan. 

Som en liten trevlig helg-present ska ni få ett skrivarcitat med er. Det var Lloyd Alexander som sa det (författaren till böckerna om Taran, samt Trollkarlen i trädet (ringer det någon klocka där, ni som läst The Night Circus?))

"Fantasy is hardly an escape from reality. It's a way of understanding it."

Ses imorn.

torsdag 21 mars 2013

Slår ett slag för skolan

För att använda en känd parafras: Jag är inte bara författare, jag är lärare också. Och mamma.

Idag var jag på utvecklingssamtal med 9åringen. Hon går andra terminen i tvåan och fick en ny lärare efter jul. Vi skulle gå igenom målen som sattes förra terminen och sätta nya mål för resten av läsåret. Det gamla vanliga.

Min dotter ligger något i framkant kan vi väl säga och då inte bara för att hon är äldst i sin klass, utan för att hon hade läst Mio, min Mio ett halvår innan hon ens började förskoleklass. Att få hennes lärare att förstå hennes behov har ibland känts som en heltidssysselsättning, ibland som något jag lagt ner under mantrat "hon trivs ju i alla fall, hon har ju kompisar."

Tydligt minns jag diskussionerna som vi hade på Pedagogen en gång i tiden om det här med att behålla barns lust att lära

"När de kommer till skolan som små sexåringar," sa föreläsaren, "är de så entusiastiska att få börja skolan, så lyckliga att få lära sig nya saker, de sjuder av nyfikenhet! HUR bär vi oss åt för att behålla den glöden hela vägen upp i gymnasiet? HUR gör vi som pedagoger för att behålla denna lust för lärande och inte släcka den innan de ens börjat fyran?"

Jag minns hur vi brann för dessa frågor och jag gråter när jag tänker på hur det var för min dotter att börja skolan. Hon kom hem, suckade och sa "Händer det ibland att man lär sig saker i skolan som man inte redan kan?" och jag skrev i kontaktboken, jag ringde, jag hade samtal och fröken fattade inte. Det var stört omöjligt att ge min dotter läsläxa som skulle göra henne överlycklig och hur jag än vände och vred på mina argument och spelade kortet jag-har-minsann-också-läst-didaktik-tro-inte-att-du-kan-sjabbla-bort-mig-med-termer-som-du-tror-att-jag-inte-förstår så förlorade jag slaget. 

Ingenting förändrades. Läsning ingick inte i sexårsverksamheten och att möta mitt barn där hon var låg helt utanför ramarna, tydligen.

Dottern började ettan och fick annan fröken. Hon var snäll. Jättego. Goa fröken var yngre än jag och kunde inte dribbla bort mig med någon sort åldersdominans som Sexårsverksamhetsfröken gjort och jag var nöjd. Goa fröken överöste min dotter med beröm så fort det var dags för utvecklingssamtal och berättade om hur hon skröt i personalrummet om denna fantastiska elev som hon hade. Hon visade upp alla extraböcker som min dotter fick arbeta med och jag kände att okej, nu får min tjej något att göra i alla fall. Det var ju långt mycket bättre än förut.

Jag förstod inte hur skolan kunde vara, förrän idag. Utvecklingssamtal med Nya  fröken.

Nya fröken berättade om projekt som hon lagt upp enkom för att stimulera min dotter. Hon sa följande magiska ord: "Hon har ju många, många år kvar i skolan och det är viktigt att hon inte tröttnar redan. Det är viktigt att de får välja läseböcker själva, bara de läser något som de tycker är KUL!" För Nya fröken var det självklart att möta min dotter där hon är, självklart att skolan ska vara stimulerande även för henne.

Nya fröken sa: "Jag tappade HAKAN när jag såg högen med extraböcker som [din dotter] har i sin låda. Jag tänkte att vi istället kommer att jobba med dessa och dessa projekt om du tycker att det känns okej. Så om hon kommer hem med arbetsböcker till sommaren som hon inte gjort ut så är det därför och då vet du det. [Din dotter] har så mycket inom sig, så mycket kreativt tänkande och det måste få komma UT!!"

Jag ville gråta. Varför kunde vi inte haft Nya Fröken hela tiden? Varför kan inte alla barn i svensk skola få ha en sån som Nya Fröken, som uppenbarligen varit på samma föreläsning som jag och tycker det är viktigt att behålla barns lust att gå i skolan och inte släcka den det första man gör? Som uppmuntrar till läsning och arbetar utanför ramarna, oavsett om det rör sig om en elev som ligger före de andra, efter de andra, eller i mitten?

För i förlängningen har det här problemet naturligtvis en massa konsekvenser, som att ungdomar inte läser böcker och därför inte behärskar läsförståelse och därmed hamnar på efterkälken i princip alla andra ämnen. Vad det betyder för mig som författare till ungdomsböcker kan vi ju räkna ut med lilltån, men det blir långt värre för ungdomarna själva. Problemen som diskuterades hos Bokhora häromveckan och varje dag i min svensklärarsysters arbetsrum börjar inte på gymnasiet och högstadiet, utan långt tidigare.

Så snälla. Kan vi ha en skola som tar hand om barns lärande och barns läsande så att vi blir ett bokälskande folk, ett folk som kan uttrycka sig i skrift, kan resonera, kan vidga sina vyer genom läsande?

En gång infördes folkskola i Sverige för att någon insåg värdet i att ha ett läskunnigt folk. 

Låt oss inte återgå till att bli analfabeter.

Måste nog hålla med lite grann, ja

Dagens citat:

"A writer is someone for whom wiriting is more difficult than it is for other people."
Tomas Mann

onsdag 20 mars 2013

Morrar lite och stångar pannan mot laptopskärmen

ATT det ska vara så svårt att välja inledande mening i det här avsnittet!  *morr*

Okej. Skärpning! Inte stirra vidare, inte möla choklad. Tänk. Analysera. Plocka fram den där hjärnan som är så bra på att skriva B-uppsatser.

Vad står i centrum i den här scenen? 

Tänk. Det kanske inte alls är relationen som jag verkar tro att det är, utan det kanske snarare är bokens katalysator som är det centrala. Borde jag inte lyfta fram det då istället? Hm. Spännande tanke, så har jag inte alls sett det. För mig har det alltid känts viktigt att här lyfta fram föräldrarna, men när jag tänker efter är det kanske helt barockt. Lyfta fram föräldrarna borde jag kunna göra i en enda mening någonstans in emellan med ett riktigt praktexempel av Show not tell.

Visst, det är ju fint att vilja plantera för något som händer tre böcker senare (hrmpf), men är inte det allra, allra viktigaste att fånga läsaren i det här läget och presentera dessa bikaraktärer i sitt nya sammanhang istället för det gamla?

Men suck, har jag vilselett mig själv ända tills nu?

O nej. En helt ny sorts vilse. Det här går ju bara utför.

Högläsning

Har precis läst de första två kapitlen i Bröderna Lejonhjärta för barnen. Fick jobba hårt för att inte börja lipa när Jonatan dör.

Älskade Astrid. Ingen skriver och berör som du. Tack, ur djupet av mitt hjärta, tack!

Vägen tillbaka


Hur gjorde jag?

  1. Sörj. Man måste alltid få sörja. Att försöka hoppa över sorgstadiet är alltid ett misstag, oavsett vad det är man sörjer. Tro mig, jag har provat alla varianter.
  2. Bearbeta. Fundera, processa, tänk om, byt vinkel och tänk igen. Hitta lösningar och sen andra lösningar. Gör upp nya planer och omvärdera dem igen, parallellt med sorgarbetet. 
  3. Få lite kärlek. Tack bloggvänner, betaläsare, systrar och livskamrat som bidragit. Ni äger.
  4. Läk. Gör något som får upp självförtroendet, prata om saker som gör mig glad. Ha en svensklärarsyster som säger: "Vi ska jobba med antiken i skolan, vad är det vi ska ta upp nu igen? Vad borde de få med sig?" och ägna sen en halvtimme åt att prata om författare, grekiska dramer och latinska dikter (på originalspråk) som jag halvt om halvt glömt, men fortfarande älskar. 
  5. Våga. Ta mod till mig och när jag är redo så kryper jag ihop i soffan med filt och telefon, öppnar dropboxen och läser sista kapitlet i andra boken, det som jag färdigställde för knappt två månader sedan. Läs det och känn hur förvånansvärt mycket jag njuter av det, allting till trots. Våga tillbaka till det som gör ont och njut av orden och vändningarna som utgör upplösningen till femhundra sidors spänning och väntan.
  6. Gå vilse. Upptäck till min stora förvåning att jag totalfastnar i världen efter det där enda, sista kapitlet. Jag dagdrömmer om fortsättningen timme efter timme, fnissar, njuter och läker ännu mer. Blir hemmastadd, får ork, blir målmedveten, handlingskraftig.
Innan jag vet ordet av lyssnar jag på någon låt som skapar det där suget innanför bröstkorgen, den där surrande känslan i huvudet; jag upplever fenomenet jag som tonåring döpte till skrivarkänslan och trots att det finns massor av platser att kanalisera den, inser jag förbluffad att det kanske skulle gå att använda den där den hör hemma.

I redigeringen.

T minus 3 dagar

Om tre dagar firar Vilse stort jubileum. Bloggen fyller två år och det är ju roligt, men det innebär också att arbetet som jag förutsatte mig att göra för två år sedan ska utvärderas. Hur långt har jag kommit?

Ja, den som lever tre dar till får se.

tisdag 19 mars 2013

Den var ny

Vaknar full av idéer och driv! Marknadsföringprojekt - klart. Ork att redigera - på plats. Känsla av genomförbarhet - oväntat stor.

Det här skulle ju rent av kunna gå vägen.

måndag 18 mars 2013

I brist på instruktionsbok

Det finns tre sorters vilse i Vilses lexikon:

1. Mentalt förlorad i en text, som man läser eller skriver själv, och ju längre in i texten man färdas, desto mer främmande ter sig den fysiska verkligheten. (Detta är den bästa sortens vilse).
2. Tankarnas hemlöshet när ett skrivprojekt tar slut. Jag står där och diskar/duschar/viker tvätt/kör bil och det är tyst omkring mig, men tankarna har ingenstans att färdas, inget mål, ingen synopsis att färdigställa, inga trådar att väva, inga konversationer att fnissa åt. Boken är klar och jag känner mig hjälplös och tom. Vilse. (Detta är den värsta sortens vilse.)
3. Vilse i en djungel av förlag och branschmänniskor som är flera meter längre än jag, mer erfarna än jag, och liten sicksackar jag fram mellan bokmässemontrar, hemsidor och bloggar. Hur gör man? Hur hittar man den där lektören som går igång på det som jag skapat? Hur presenteras det bäst? Hur markandsförs det och med vilka medel? (Detta är den enda sortens vilse som man kan bemästra över tid.)

I en tid då jag pendlar mellan tvåan och trean är det många frågor som cirkulerar, mycket tid som läggs på att just läsa på, lära mig mer. Jag kan oändligt mycket mer om branschen nu än för två år sedan (väldigt mycket mer än för tio år sedan), men jag är ändå långt från fullärd.

Jag saknar en instruktionsbok. 

Om jag skickar det här mejlet till den här förläggaren, då finns det två möjliga utgångar, den ena positiv och den andra negativ. Vilken blir det? Ska jag göra det? Stjälper jag mina drömmar eller är det den där knuffen som behövs?

Ingen vet, alla bara gissar.

Men nu har jag bestämt mig.

Tror jag.

fredag 15 mars 2013

Inte vilken dag som helst

Idag, enligt mångårig tradition, hedrar jag en man från gångna tider. Det är hans dag, en dag att minnas. 

Var han hjälte eller despot? Åsikterna går isär på hur det låg till, men i min version (och den är både ordentligt påläst och lätt romantiserad) var han visserligen ett barn av sin tid med allt vad det innebär, men ändå mer åt hjältehållet än något annat.

Han hade goda intentioner. Han genomförde goda reformationer. Han gjorde så gott han kunde.

Idag för 2057 år sedan blev han brutalt mördad.

Mordet ledde till ett långt inbördeskrig som i sin tur förvandlade en sjuhundraårig korrupt demokratisk republik till ett kejsardöme där tronen gick i arv från den ena galna kejsaren till den andra.

Mannen jag minns idag var politiker, författare och retoriker (jag har läst hans böcker och tal på originalspråk), han var skicklig soldat och än skickligare strateg. Att han blev mördad på en plats där det var förbjudet att bära vapen är så fegt, så uselt, att jag blir arg över det varje år. Han var fullt kapabel till att försvara sig själv, men fick aldrig chansen. Han var obeväpnad. Godtrogen.

Det finns tusen saker jag skulle vilja berätta om hans person: hans modemedvetenhet, hans ambitioner, hans ovanliga respekt för främmande kulturer, hans familj, hans fiender, hans älskare och förtrogna. Inte minst hans dotter som dog i barnsäng, vars död han aldrig kom över, eller hans son som blev orättfärdigt avrättad av mannen som han utsett till sin arvinge. Jag skulle vilja ge helhetsbilden av människorna som dödade honom, missuppfattningen som finns kring den mest kända bland de sammansvurna och de som sen slogs i hans namn efter hans död.

Men jag nöjer mig med att nämna ett par saker som världen har att tacka honom för:
Månaden juli.
Franska språket.
Vår tideräkning.

Idag är det Idus Martiae, den femtonde mars. En historisk dag och jag älskar historia. Tillåt mig att göra inlägget lite mer litterärt genom att citera Shakespeare: 

Mark Anthony:
O judgement! thou art fled to brutish beasts, 
And men have lost their reason…. Bear with me; 
My heart is in the coffin there with Caesar, 
And I must pause till it come back to me.


Hur långt läste du innan du kom på att det var Julius Caesar?

Jo, jo. Man är väl latinlärare.

torsdag 14 mars 2013

Råd: Bli aldrig sentimental över din text

Som ung, tvivlande fjortonåring lämnade jag ifrån mig min älskade diktsamling Mer än bara ord till henne. Hon var den första utomstående, skrivande människan som någonsin läste det jag skrivit. Hon sa att det var bra, men att jag kanske skulle variera formen på dikterna lite mer. Lägga ner det där med slutrim som jag var så förtjust i. 

Jag sörplade i mig varje ord hon sa. Hon var ju hela fem år äldre och bara detta att hon läst var så stort att jag knappt tordes andas.

Nu känner jag nog att jag vuxit ikapp henne lite grann så där som man gärna gör när man passerat trettio. Åldern jämnas ut som genom magi och vi är numera skrivande, vuxna människor som sporadiskt utbyter författartankar. 

Inatt slängde jag iväg en ångestladdad fråga till henne, bara för att jag visste att hon skulle förstå. Eftersom hon bor på andra sidan världen väntade ett svarsmejl i morse med en gång jag slog upp ögonen.

Precis som för alla dessa år sedan sörplade jag i mig vad hon skrev, hennes förståelse, peppning, råd och kramar. Härligt! (Tack, fina du!) Men när mejlet tog slut, tog också glädjen slut, och jag slukades av min nya, inte helt muntra sinnesstämning, vilket jag inte ska orda mer om här.

Men. Till sak. Hon skrev att ett av två råd som hon tagit med sig från skrivarkurser, författarskolor och redaktörer hon arbetat med var det som jag satt i rubriken: Bli aldrig sentimental över din text.

Jaha, tänkte jag. Där gick ju allting åt skogen. Hur skulle jag inte kunna bli sentimental över min text, den här historien är ju hela min person, hela min barndom, alla dagdrömmar som någonsin burit och roat mig?!

Men det var just det. Såg ni den lilla förändringen av ord där? 

Exakt. Jag skiljer naturligtvis mellan historia och text

Jag är superdupersentimental över min historia och alla som läst hur det kom sig att jag skrev den här trilogin (som blev en serie) vet varför, eller i alla fall en liten del i varför. Men texten - aha! - det är något annat det. Texten är bara redskapet jag använder att förmedla min historia på ett så bra sätt som möjligt. Texten är alltid under lupp, alltid under konstruktion.

Sen finns det undantag. Det finns bitar som jag hellre dör än ändrar för att jag älskar varje ord, men just dessa bitar är ju de som betaläsarna älskar mest också. Passionen lyser igenom så starkt att det finns ingen anledning att ändra något.

Men efter noga övervägande kan jag överlag säga att nej, jag är inte sentimental över min text. Jag kan ta kritik numera. Jag är öppen för att ändra den till det bättre och på så vis göra historien rättvisa, så länge som jag kan se fördelarna med kritiken.

Sen finns där ord, fraser, meningar, stycken, avsnitt som fullkomligt dallrar, laddade av alla sorters känslor, känslor som i grund och botten är mina egna.

Dessa ord och avsnitt är min stolthet och där kan jag lova er att jag är sentimental. De är min skyddande ringbrynja, mitt gömställe och den magiska ringen om mitt finger.

onsdag 13 mars 2013

Dagens Buddha

Tänk, jag visste inte att jag hade en sån kategori, men jag är ju så vis numera att jag kan likagärna dela med mig.

Kvällen
ångest, ångest

Fåfänga hopp, önskningar och grämelser
virvlar
trevar
hemsöker

Lika bra att sova

Ingenting kommer att kännas bättre imorgon bitti
ingenting förändras över en natt
men om jag lägger mig nu
slipper kroppen
lida sömnbrist

Så sov

Letar, längtar, lider

Letar efter ny ork.
Längtar till skrivandet som fyller mina tankar, mitt hjärta
   är min glädje, mitt bränsle, min njutning.
Inser att jag inte kan, inte får gå vidare.
   Måste gå tillbaka.

Då och då återvänder jag till bloggen och läser den lilla text som jag skrev för snart två år sedan och som återfinns här till vänster: En författare som beslutat ta sig an Förlagsmonstret och skriva om sina manus och skicka in igen och igen, så många gånger som krävs.

Den beslutsamheten, den letar jag efter. Jag kan inte gå vidare med nya förlag utan att gå igenom manus. Igen.

Samtidigt längtar jag, precis som Annamaria, efter att få flödesskriva igen, flödesskriva något nytt. Vad lycklig jag var när jag skrev om andra boken! Aldrig har färdigt-manus-tomheten varit så svår att bära som den här gången. Är i desperat behov av att undfly det svarta, men skrivandet välkomnar inte, tröstar inte, utan spär bara på.

Aj.


Uppdatering: Där! Avblås sökandet! Orken och beslutsamheten infann sig. Nu kavlas ärmarna upp.

tisdag 12 mars 2013

Ifall det fanns några oklarheter i frågan

Så kommer nu Buddha till er undsättning.



Och nu ska jag åka och klippa mig. Vidskepligheten kastas ut genom fönstret. Buddha tror ändå inte på sånt.

måndag 11 mars 2013

Labbrocken är på

... liksom skyddshandskar, munskydd och såna där coola, cyklopliknande glasögon.

Jag experimenterar. Försiktigt tassar jag över okänd mark. Något banbrytande kan inträffa, en ny, förut icke påtänkt ingrediens blandas med det gamla och plötsligt sker det där genombrottet som för alltid kommer att förändra historien och antagligen ge mig Nobelpris.

I litteratur alltså.

söndag 10 mars 2013

Snåriga skogar och öppna gläntor

Söndagseftermiddag en mycket intensiv helg. Jag sätter mig i favorithörnet av soffan med filten om ryggen och  Anna Karenina i handen. Maken har tagit med alla barnen upp på övervåningen för att spela rollspel. Boken är bra, men kroppen för trött. Efter fyra-fem sidor tar helgens sömnunderskott över, och bokmärket glider kvickt ner mellan sidorna samtidigt som ögonlocken går igen.

En timma senare vaknar jag. Ler, känner mig förnyad. Går ut i köket för att pyssla med middag. Matlagning är den enda form av skapande jag ägnar mig åt när jag inte skriver och jag njuter lite extra av varje moment, samtidigt som jag analyserar sidorna jag läste nyss.

Vad är det som gör att det känns i magen att det är en gammal bok, en gammaldags författare? Genast kommer samma tankar tillbaka: Tolstoy kör på Tell, not show och jag gillar inte det. Han skriver mig på näsan och han behöver inte det. Jag fattar ändå.

Plötsligt längtar jag efter det subtila. Böcker som beskriver ögonkast och händer som drar sig undan för beröring och får mig att undra vad det är för historia som ligger bakom kylan mellan makarna. Jag längtar efter dessa små, knappt märkbara beskrivningar som skapar spänning och laddning, som ger läsdriv att ta reda på vad som kan ha flutit under broarna, istället för att som i Tolstoys fall berätta det snabbt och enkelt så fort en karaktär presenteras.

Kanske vill jag läsa Flickan med Pärlörhänge igen, tänker jag. Nej, jag vill hellre skriva en egen, subtil bok. Vips är jag ute och vandrar i mina idéskogar, funderar på vilken manusidé som lockar mest för tillfället, vilket som skulle må bra av att ha en riktigt, riktigt subtil handling. Skogen är snårig och full av gamla och nya tankar och jag tar mig fram nyfiket till en början.

Men svaret deprimerar, snarare än lockar. Det finns för mycket i skrivarskogen som gör ont just nu.

Grytan puttrar och jag återgår till soffan, nu med telefon i hand istället för bok. Dagens stund av förlagsletande påbörjas och förvånande nog hittar jag ett som inte bara passar, utan passar kusligt bra.

Borta är skogar snåriga av för många valmöjligheter och framför mig öppnar sig en glänta att vila fötterna i.

På tungan smakar något underligt sött.

Det är hoppet.

fredag 8 mars 2013

Saker jag lärt mig det senaste dygnet

  • Misslyckandet känns inte alls bättre när man sovit på saken, utan mycket, mycket värre.
  • Håglöshet är ingen skön känsla.
  • Det är en idiotisk idé att dela med sig av sin happy place till andra eftersom blir svårt att hitta rätt inuti när den inre tryggheten förvandlats till offentlig toalett.
  • Det där blogginlägget som man hela tiden går och författar, där man ber bokens hjältinna om ursäkt för att man inte gjort hennes historia rättvisa, gör man rätt i att inte publicera.
  • Det där svarsmejlet till förlaget är fruktansvärt svårt att formulera.
  • Det finns alltid deppiga countrylåtar som beskriver hur man känner sig. Tack Brandi Carlile.
  • Roliga, franska filmer som lockar skratt är mysiga att se med maken om kvällen, men förändrar ingenting och skratten bleknar lika fort som de kom.
  • Fina mejl och påhejningar värmer.
  • Det finns alltid fler förlag, det enda mindre och mer obskyrt än det andra.
  • Att älta allting med sin lillasyster på telefon kan vara tungt, men ack så renande.
  • Det finns alltid glad britpop att lyssna på i bilen som man bara måste sjunga med i. Tack Embrace.
  • Osannolikt nog: de där nya sidorna som skrevs tidigare i veckan till tredje boken, var fortfarande bra och fick fortfarande sin författare att må bra när de lästes högt för nämnda lillasyster.
  • Även om tyngder vilar över bröstet när man vaknar, kan dagen vända.
You're not alone, Embrace

torsdag 7 mars 2013

Ingen mascara kvar under ögonen

Mejlet visade sig ge effekt. Bara inte önskad sådan.

Det är en trasig liten Vilse som tackar för sig, gömmer sig under en filt och inte planerar krypa fram igen.

Hon tar sina manus med sig och där under filten bränner hon dem. Av den gyllene askan smider hon en magisk guldring med brinnande bokstäver. Hon klappar ringen och kallar den för sin Älskade, en Älskad som hon hädanefter inte tänker dela med någon annan. Min, bara min.

Hon sätter ringen på sitt finger och försvinner för gott.

Arla morgonstund

Barnen har inte ens gått till skolan när jag läst igenom och tweakat mejlet som jag författade sent igår kväll. Nu är det skickat, oåterkalleligt. Läskigt, men antagligen rätt. Alla vet att viktiga, men läskiga mejl, ska skrivas sent på kvällen när modet finns, men mejlas först på morgonen när klarsyntheten återvänt.

Nu blir det Gekås för hela slanten. No pun intended.

onsdag 6 mars 2013

Startblock

Det är något magiskt med ögonblicket före ett lopp, framför allt loppen på korta sträckor som är över på tio sekunder. Den som ska tävla står där, hukad inför sin uppgift med fötterna på plats. Redo. Åren av träning ligger bakom och allt som finns är väntan på att de tio sekunderna ska ta sin början. Kroppen består bara av muskler och tårna gungar lite mot startblocken. Allt ska avgöras. 

Jag är inte bra på den fasen.

Jag är grym att springa mot målet och helt okej på att träna inför loppet, men jag är inte särskilt bra på att vänta vid startblocket på en signal.

Tror jag vimsar för mycket just nu. Rantar runt mellan gamla och nya manusidéer, lyssnar på gamla karaktärer som berättar nya saker och undrar vad i all världen det är meningen att jag göra med all information. Den får inte plats i böckerna. De blir för långa. Jag blir kritisk och lyssnar mindre och karaktärerna blir sura och pratar ännu mer strunt.

I själ och hjärta tror jag på hårt arbete mer än inspiration. Jag kan skriva när som och prestera mina sidor - bara jag har synopsis klart. 

Men jag skriver inte. Inte på riktigt. Inte än, och det gör mig olycklig. Kan inte riktigt fungera, som om jag glömt hur man lever utan att skriva. 

Ja, jag har glömt hur man gör när man inte skriver, hur man fyller det där hålet inuti. Men träningen är inte klar och loppet har inte börjat. Ändå står jag där i mitt startblock och väntar på att få springa.

Men startskottet uteblir.


tisdag 5 mars 2013

Ett avslöjande

Ett märkligt fenomen utanför mitt fönster. Himlen är inte vit och inte grå, utan har klätt sig i färg. Världen nedanför är däremot vitare än vanligt, men inte av snö. Snön har smält bort sen en vecka och ändå är de vita staketen vitare än förut och husfasaderna har blonderat sig.

Det är ljust

Ljust redan när jag går upp, fortfarande ljust när jag lagar middag. Midvinter har släppt sitt grepp om mitt land och min kropp suger i sig av solen som en torr gräsmatta i torka medan mina ögon inte kan vänja sig vid denna underliga syn. 

Världen ser inte ut som jag är van; den har blivit gyllene. Jag njuter, men kisar. Ovan.

När jag sitter i solen med min röda Jimmybok och gör scenlistor med bläckpenna mot randig cellulosa  som är något av det mysigaste jag vet, långt borta från tangentbord och internetdistraktioner, så inser jag att det inte alls är märkligt att jag skrivit den berättelse som jag gjort, med tanke på var jag bor.

En berättelse om ljus och mörker.


Låter väl originellt?

Mitt livs misslyckande

Vi satt i bilen utanför en främmande skola där det just varit öppet hus. Vi skulle åka hem, men pappa körde ingenstans. Bilen stod på och i all sin pedagogik och kärlek satte min pappa på ett klassiskt musikstycke som innehöll både fiol och flöjt så att jag skulle kunna lyssna på båda samtidigt.

Vad skulle jag välja? Till hösten skulle jag börja fyran och då äntligen få möjlighet att börja på kulturskolan och lära mig ett instrument. Som jag längtat! Pappa hade tagit med mig till alla rum på öppet hus för att jag skulle få träffa lärare och prova instrument. Jag hade nog bestämt mig för fiol i förväg, eller kanske piano, men så hade jag ju varit den enda av alla de besökande barnen som lyckats få ton i tvärflöjten och det hade gjort min pappa så stolt att jag måste överväga flöjten.

Jag minns hur jag satt där i bilen och lyssnade på Mozart och kände mig mer eller mindre desperat. Vad skulle jag välja för att göra pappa glad? Det var det enda som betydde något.

Min pappa spelar både gitarr och flöjt och kunde vissa stycken på piano också. Min pappa sjunger efter noter som andra läser serietidningar och hans pappa i sin tur var ett musikaliskt underbarn som kunde skapa musik vid fem års ålder första gången han satte sig vid kyrkorgeln.

Jag kände pressen, förväntningarna, arvet och min egen önskan. Jag älskar musik.

söndag 3 mars 2013

Det här med perception

Om jag säger en byggnad med rött tegel och svart koppartak, vad ser ni framför er då?

Det här:

Eller det här:

Om jag säger ett vitkalkat hus med tinnar och franska balkonger, vad ser ni då?

Det här:

Eller det här:

Det här är jättesvårt, framför allt i en bok där jag inte kan säga "Det var ett Jugendhus, såna som finns i Vasastan/Riga" eftersom handlingen inte utspelar sig här i vår värld. Det kanske är ett Jugendhus, men det heter inte det i min värld. Så vad ska jag säga? Hur ska jag beskriva? Samma fråga återkommer gång på gång och det är mitt jobb som författare att det blir rätt.

Jag vänder ut och in på mig själv och mitt språk i hopp om att lyckas och sen kvarstår bara en enda fråga. Om jag kan besvara den är allt frid och fröjd sen.

Hur upprörd blir jag när läsaren ser en ful tegelvilla i huvudet när jag menade ett coolt slott?

Just det. Ganska mycket.

fredag 1 mars 2013

Ironi?

"Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar." - Lev Tolstoy

Förklara för mig: Var detta något Tolstoy sa tio år efter Anna Karenina kom ut och han insåg att den inte hade behövt vara 900 sidor lång, eller menar han på allvar att den var ännu längre från början?

Som ni kanske kan gissa har jag efter drygt hundra sidor kommit av mig i min ryska roman, när Tolstoy bytte från en intressant tråd till en ointressant tråd, samtidigt som det blev sol ute. Men jag ska läsa ut den. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli.


Angående citatet, blev du något tröstad Anna, i din jenkadans?