ATT det ska vara så svårt att välja inledande mening i det här avsnittet! *morr*
Okej. Skärpning! Inte stirra vidare, inte möla choklad. Tänk. Analysera. Plocka fram den där hjärnan som är så bra på att skriva B-uppsatser.
Vad står i centrum i den här scenen?
Tänk. Det kanske inte alls är relationen som jag verkar tro att det är, utan det kanske snarare är bokens katalysator som är det centrala. Borde jag inte lyfta fram det då istället? Hm. Spännande tanke, så har jag inte alls sett det. För mig har det alltid känts viktigt att här lyfta fram föräldrarna, men när jag tänker efter är det kanske helt barockt. Lyfta fram föräldrarna borde jag kunna göra i en enda mening någonstans in emellan med ett riktigt praktexempel av Show not tell.
Visst, det är ju fint att vilja plantera för något som händer tre böcker senare (hrmpf), men är inte det allra, allra viktigaste att fånga läsaren i det här läget och presentera dessa bikaraktärer i sitt nya sammanhang istället för det gamla?
Visst, det är ju fint att vilja plantera för något som händer tre böcker senare (hrmpf), men är inte det allra, allra viktigaste att fånga läsaren i det här läget och presentera dessa bikaraktärer i sitt nya sammanhang istället för det gamla?
Men suck, har jag vilselett mig själv ända tills nu?
O nej. En helt ny sorts vilse. Det här går ju bara utför.
2 kommentarer:
Låter utmärkt.
Tack. Jag har stångats med den här scenen i en och en halv vecka nu, helt vansinnigt. Det var inte mycket som skulle ändras, men ingenting passar, ingenting. Jag kom en halv sida efter jag skrev det här inlägget och jag var så stolt över min halva sida, men jag har fortfarande inte löst problemet.
Tror att jag helt på riktigt får sätta mig och meander-skriva om personerna bara för att komma igång, som om jag inte kände dem. Vansinne, jag vet.
Skicka en kommentar