torsdag 21 mars 2013

Slår ett slag för skolan

För att använda en känd parafras: Jag är inte bara författare, jag är lärare också. Och mamma.

Idag var jag på utvecklingssamtal med 9åringen. Hon går andra terminen i tvåan och fick en ny lärare efter jul. Vi skulle gå igenom målen som sattes förra terminen och sätta nya mål för resten av läsåret. Det gamla vanliga.

Min dotter ligger något i framkant kan vi väl säga och då inte bara för att hon är äldst i sin klass, utan för att hon hade läst Mio, min Mio ett halvår innan hon ens började förskoleklass. Att få hennes lärare att förstå hennes behov har ibland känts som en heltidssysselsättning, ibland som något jag lagt ner under mantrat "hon trivs ju i alla fall, hon har ju kompisar."

Tydligt minns jag diskussionerna som vi hade på Pedagogen en gång i tiden om det här med att behålla barns lust att lära

"När de kommer till skolan som små sexåringar," sa föreläsaren, "är de så entusiastiska att få börja skolan, så lyckliga att få lära sig nya saker, de sjuder av nyfikenhet! HUR bär vi oss åt för att behålla den glöden hela vägen upp i gymnasiet? HUR gör vi som pedagoger för att behålla denna lust för lärande och inte släcka den innan de ens börjat fyran?"

Jag minns hur vi brann för dessa frågor och jag gråter när jag tänker på hur det var för min dotter att börja skolan. Hon kom hem, suckade och sa "Händer det ibland att man lär sig saker i skolan som man inte redan kan?" och jag skrev i kontaktboken, jag ringde, jag hade samtal och fröken fattade inte. Det var stört omöjligt att ge min dotter läsläxa som skulle göra henne överlycklig och hur jag än vände och vred på mina argument och spelade kortet jag-har-minsann-också-läst-didaktik-tro-inte-att-du-kan-sjabbla-bort-mig-med-termer-som-du-tror-att-jag-inte-förstår så förlorade jag slaget. 

Ingenting förändrades. Läsning ingick inte i sexårsverksamheten och att möta mitt barn där hon var låg helt utanför ramarna, tydligen.

Dottern började ettan och fick annan fröken. Hon var snäll. Jättego. Goa fröken var yngre än jag och kunde inte dribbla bort mig med någon sort åldersdominans som Sexårsverksamhetsfröken gjort och jag var nöjd. Goa fröken överöste min dotter med beröm så fort det var dags för utvecklingssamtal och berättade om hur hon skröt i personalrummet om denna fantastiska elev som hon hade. Hon visade upp alla extraböcker som min dotter fick arbeta med och jag kände att okej, nu får min tjej något att göra i alla fall. Det var ju långt mycket bättre än förut.

Jag förstod inte hur skolan kunde vara, förrän idag. Utvecklingssamtal med Nya  fröken.

Nya fröken berättade om projekt som hon lagt upp enkom för att stimulera min dotter. Hon sa följande magiska ord: "Hon har ju många, många år kvar i skolan och det är viktigt att hon inte tröttnar redan. Det är viktigt att de får välja läseböcker själva, bara de läser något som de tycker är KUL!" För Nya fröken var det självklart att möta min dotter där hon är, självklart att skolan ska vara stimulerande även för henne.

Nya fröken sa: "Jag tappade HAKAN när jag såg högen med extraböcker som [din dotter] har i sin låda. Jag tänkte att vi istället kommer att jobba med dessa och dessa projekt om du tycker att det känns okej. Så om hon kommer hem med arbetsböcker till sommaren som hon inte gjort ut så är det därför och då vet du det. [Din dotter] har så mycket inom sig, så mycket kreativt tänkande och det måste få komma UT!!"

Jag ville gråta. Varför kunde vi inte haft Nya Fröken hela tiden? Varför kan inte alla barn i svensk skola få ha en sån som Nya Fröken, som uppenbarligen varit på samma föreläsning som jag och tycker det är viktigt att behålla barns lust att gå i skolan och inte släcka den det första man gör? Som uppmuntrar till läsning och arbetar utanför ramarna, oavsett om det rör sig om en elev som ligger före de andra, efter de andra, eller i mitten?

För i förlängningen har det här problemet naturligtvis en massa konsekvenser, som att ungdomar inte läser böcker och därför inte behärskar läsförståelse och därmed hamnar på efterkälken i princip alla andra ämnen. Vad det betyder för mig som författare till ungdomsböcker kan vi ju räkna ut med lilltån, men det blir långt värre för ungdomarna själva. Problemen som diskuterades hos Bokhora häromveckan och varje dag i min svensklärarsysters arbetsrum börjar inte på gymnasiet och högstadiet, utan långt tidigare.

Så snälla. Kan vi ha en skola som tar hand om barns lärande och barns läsande så att vi blir ett bokälskande folk, ett folk som kan uttrycka sig i skrift, kan resonera, kan vidga sina vyer genom läsande?

En gång infördes folkskola i Sverige för att någon insåg värdet i att ha ett läskunnigt folk. 

Låt oss inte återgå till att bli analfabeter.

3 kommentarer:

Kära Syster sa...

Vilket resonemang! In med det här i tidningen vetja!

/A

Vilse sa...

Ja, i egenskap av mamma/lärare/författare ligger ämnet nära hjärtat. Vi måste få barn att läsa igen eftersom det är så otroligt mycket som hänger på det. Som svensklärare ser man direkt på en elevuppsats vilka det är som läser böcker och vilka det är som bara läser modebloggar. Inget ont om modebloggar, men man får inte med sig språket på samma sätt.

Mot den verkligheten blir jag upprörd när barn som längtar efter att lära sig blir tillbakahållna. Det finns så mycket roligt man kan göra för att fånga upp elever, men lärarna är väl för trötta nu när allt administrativt arbete ligger på dem också.

Men det är en annan historia. Don't get me started.

Villeosagamamman sa...

Ja, vad ska jag säga, var ska jag börja?! Jag blir så glad att höra om stumpans nya fröken som fattar grejen. Vill höra allt om hennes nya projekt!

Anna har rätt, skicka in det till tidningarna. Allihop. Det är ju färdigskrivet och klart, och det behöver komma ut till gemene man. Vi får kampanjera bäst vi kan, var och en på sitt håll.

Detta är livsnödvändigt. Det görs reklam på min skola om en föreläsare som ska komma snart. Killen är en framgångsrik entreprenör som startat företag över hela världen och i reklamen står det: "den bästa investeringen jag gjort är att lära mina medarbetare att läsa och räkna." Och det kan vi, men många tar inte vara på det.