Styckeindelningens ABC och en fråga om dialog

Som svensklärare tjatar jag om styckeindelning jämt (och engelsklärare med, come to think of it. Paragraphs, people, parapgraphs!). För det första måste eleverna lära sig att när man skriver om något nytt har man nytt stycke, för det andra måste de förstå att det helst ska finnas något som länkar stycken som följer på varann och för det tredje kan man prata om att det är trevligt att blanda korta och långa.

Sen talar vi om hybridstycken. Till leda. På svenska använder man antingen blankrad eller indrag, men inte båda och absolut inte inget av det som det ofta kan se ut (dvs eleven trycker på enter en gång och sen får det vara bra. *ryyyser*)

Som författare använder jag styckeindelning för att skapa effekt. Sätter något på egen rad för att ge det tyngd. Såna saker.

Annars kommer det hela väldigt naturligt. Det har fallit sig så att i serien har jag använt blankrad för att göra texten luftig och lättläst och i romanerna har jag använt indrag och fått det hela att se ut mer som en bok än ett manus. Potato, potato liksom. Det där fixar någon annan sen i sättningen. Förlaget. Inte min uppgift.

Men som blivande egenutgivare måste jag tänka om. Hur ser en bok egentligen ut? Indrag, alltid indrag eller hur och så blankrad någon gång var femte sida för att man byter avsnitt på något vis men annars inte. Hm. Jo, jag har en grafisk formgivare som ska göra inlagan, men mina styckeindelningar tänkte jag att jag kunde sköta själv. Faktiskt.

Men ni förstår det hände något på bokmässan. Jag träffade en lektör som påpekade att jag gjorde fel i dialogen. Eh, va? Vad finns det med det här som jag inte redan kan? Anna höll på lektörens linje, men för mig är det här helt okänd mark och jag har inte en enda betaläsare som klagat på det. Inte ens korrekturläsaren.

Grejen är den här:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Så här skriver jag. Så har jag lärt mig att man gör. Man trycker på enter när man byter person som säger replik och inte förr. Någon i skolan lärde mig det en gång i tiden.

Lektören menade att man trycker på enter så fort den andre gör något. Då skulle det bli:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." 

Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Jaha? För mig känns det jätteförvirrande, men jag gjorde om manuset till relationsromanen så att det skulle passa den senare modellen. Kan bli konstigt när en person säger något, det står vad den andra gör, och sen fortsätter den första att prata medan den andra förblir tyst. Eller?

Jag vet inte om jag är dum, men jag har - mig veterligen - aldrig läst en bok som gör på det här senare viset. Kanske en fransk bok? Möjligtvis.

Hur gör vi i Sverige? Hur gör ni? Vad säger Svenska skrivregler? Hur ska jag göra i serien?

Oumbärligt manusbunttips till Anna

Frukosten är slut. Manuset framplockat. Jag sitter i syrénbersån efter ett par dagars intensivt semestrande och vilar mina fötter och tankar. I björken över mig hörs duvors kurrande och inne i huset drejar äldsta dottern med svärmor. Det fläktar skönt och jag tänker att jag älskar min vita sommarkjol. Den är så sval.

Det är en sån dag när sval är bra.

Vill bara tipsa om den ultimata lösningen för fraktande av manusbunt, inköpt på Biltema (fyra stycken för 19 kr eller liknande). Se så fiiiint det ser ut, och så smaaaaart man kan organisera sig. Du får plats med cirka 100 sidor i en ficka inkl penna. 

Just saying.

Så iväg till Biltema med er!

Jag är väl inte Jan Guillou heller

Det utskrivna manuset är genomläst. Pennan har gått varm. "Mer gestaltning" och "ändra gestaltning" och stryka ord, ord, fraser och meningar. En klassiker till redigering alltså. TACK Theresa för dina förmanande ord i andra manus. Numera hör jag din röst och stryker "precis" så det visslar om det, alldeles av mig själv.

Nu till sak, nämligen slutet av boken. Jag tyckte att det var lite för sött ibland, så där så att man måste gå och äta en knäckemacka med ost för att få ner sockerhalten på tungan. Men det var inte det värsta. 

Det värsta var att huvudkaraktär2 flinade vid två tillfällen. Kanske till och med tre. Och inte bara det. Han uttryckte sig på ett sätt som fick mig att tänka på huvudkaraktär2 i trilogin, en kille som inte gör annat än flinar för att det är så han är.

Huvudkaraktär2 i den här boken flinar inte. Det ska ni ha klart för er.

Jag minns nog hur det var när skolan tvingade mig att klämma en Hamilton i littvet grundkursen - det enda jag kunde tänka på var att Hamilton var osmakligt lik Arn.

Ja, ploten var fantastiskt uppbyggd och mysteriet spännande och byråkratin bökig och tjejen med alla ärren tuffare än tuffast - men Hamilton var som Arn. De hade båda fått specialträning som inte erbjudits någon annan vilket gjorde dem båda till övermänniskor och bättre än alla andra och när Hamilton står och skjuter prick på någon pantburk i vattnet och träffar så att hela sällskapet undrar vad för nybörjartur han drabbats av, gick mina tankar direkt till Arns första duell hemma mot den där killen som skulle bli känd som Enahanda.

Hur som helst. Ni förstår ju. Jag vägrar vara en sån författare vars hjältar är likadana.

De här killarna är nämligen inte alls lika. De bara blev lika när det vankades kärlek och sånt tjafs.

Att-göra-lista: Fixa.

Det klassiska ursprunget till kampen mellan gott och ont

Lyckligt uppfostrad av min äldre bror är jag ett Star Wars-fan i själ och hjärta. John Williams musik, sagoelementen och barndomsnostalgin gör den episka berättelsen lika lockande nu som när jag var tio. 

Men det var först igår, när vi var på Gekås för att inhandla presenter till vår lilla killes annalkande sjuårsdag, som jag insåg hur väl min bror fostrat mig och då inte bara inom SWvärlden. Det fanns  nämligen ingenting på hela leksaksavdelningen  - och den är stor - som jag gick igång på så mycket som franchiselegot. Där fanns och Iron Man och Superman och så Tony Stark och Starks hus och sen Wolverine och Magneto och Elrond, Arwen, Frodo och Gimli. Jag ville ha dem alla, men sonen ville hellre ha Ninjagorobotar. 

Maken och jag avslutade dagen med att se X-men First class och jag älskade hur väl ursprunget till Magneto och Xaviers relation porträtterades. Hur de blir vänner och sen slutar vara det, men samtidigt aldrig egentligen vill skada varandra. 

Och jag tänkte naturligtvis på Star Wars, på Episode III som var en omtumlande och uppfyllande upplevelse att se på bio första gången, när svaren på tusen frågor gavs i en enda förpackning, en av dessa frågor den stora: hur kunde lilla, söta Anakin gå och bli Darth Vader? Kampen mellan bröderna Anakin och Obi Wan, går igen i liten skala i X-men.

Samma plot, olika historier. Samma plot går igen i allt från den asiatiska kampsportsfilmen True Legend till grekisk mytologi, till berättelsen om Yin och Yang. 

Men jag insåg något igår.

Jag har sett samma sak hända på nära håll i verkligheten. Helt vanliga människor som började livet med att stå varandra nära som sedan tog två motsatta vägar i livet, ibland under dramatiska omständigheter och ibland genom tidens naturliga nötande.

Då tänkte jag att någon gång hade jag velat skriva en bok om två sådana vänner, och deras resa från varandra, fast i en helt annan form. En relationsroman kanske, i nutid rentav.

Mm. Gillar och sparar.

Ödesmättad

På väg ner till Copyshopen funderade jag på vem som ska rätta allt latin som jag har med i mina böcker. Jo, jag är latinlärare och jag har en fil. kand i ämnet, men det var många år sedan nu, och någon måste se över de meningar som jag författat/översatt på eget bevåg. 

I min fantasi har jag föreställt mig hur stolt professor Wistrand skulle bli över en sådan förfrågan - alltså stolt över mig. Stolt att jag ska bli utgiven och att jag valt att lyfta fram latinet som vi båda älskar. Fast stoltheten skulle falna och bytas till suckar i besvikelse över alla eventuella grammatiska fel som jag införlivat i språket han kan som rinnande vatten men som är mer av korsordspussel för mig.

Professor Wistrand har tyvärr pensionerat sig från Klassiska Institutionen på Göteborgs Universitet, men går säkert att få tag på om man vågar. Jag har svårt att tro att förlaget (den dagen jag får ett sådant) skulle ordna en latinkunnig korrekturläsare åt mig, och jag vet inte riktigt vem jag skulle be om jag inte skulle be min professor. Alla mina gamla kursare har liksom försvunnit. Facebook fanns inte på den tiden.

I alla fall. Detta roliga problem återkom till mina tankar när jag körde ner till Copyshopen idag. När jag 1185 kronor fattigare strosade därifrån med 1185 trycka sidor i min famn och Busan i handen, hände något märkvärdigt.

På andra sidan vägen, längs med den glittrande ån, cyklade min latinlärare. Latinläraren med stort L. Den lilla, rara gumma som undervisade mig i både latin och grekiska på gymnasiet och som bär hela ansvaret för att jag överhuvudtaget hamnade på Klassiska Institutionen i ett och ett halvt år för ett decennium sedan.

Jag har inte sett henne på flera år, trots att vi bor i samma stad. Men just idag, just då, när manuset låg tryggt hos mig, redo att möta världen och förläggarna, då cyklade hon förbi.

Som ett omen.

Dagen har efter det varit som vanligt. Har haft två, tre olika skolkompisar hemma och gungat barn och solat och bjudit på mellanmål och röjt köket. Men sen föll det sig så att storasyster stack hem till sin kompis och storebror till sin och som i ett trollslag var jag själv med Busan igen.

Karskt tog jag min låda och mina adresser och gick till macken.

Solen sken, Busan var nöjd och lådan var lättare än den borde. Portot blev billigare än det brukar. Jag har gjort det här tillräckligt många gånger för att själva ceremonin inte längre är något särskilt, men det går ändå inte att förneka att dagen inte är vilken som helst, att känslan inuti inte är vilken som helst.

Där i eftermiddagssolen kom jag fram till vad det var. Dagen är Ödesmättad.

I väntan på Copyshopen

Skriva under följebreven

Jag och min låda.

Lycka till breven. Uppför er väl.

Att skapa nya karaktärer och ny plot

Man kan säga att det händer inte översvallande mycket i det där nyskapade manusdokumentet. Det kryper fram och sniglar kör om på insidan.

Däremot växer synopsisdokumentet hela tiden. Karaktärerna mejslas fram och får tydligare drag, idéer till hur och när information ska presenteras föds konstant, och antalet lästa platsannonser och artiklar på wikipedia ökar explosionsartat. Det visar sig att varenda människa i den här boken sysslar med saker som jag inte vet något om, och researchen saktar ner lika mycket som den fyller ut.

Författaren suckar lite, otålig att skriva, men bestämmer sig för att minnas hur det var förra gången hon skrev något som inte ingick i trilogin och den färdigbyggda värld som följer med den. Just det. Startsträckan blir längre när allting är okänt.

Det som saktar ner allra mest är berättarrösten, som är ny, ovan och jättesvår. Trösten är att den lilla text som finns har lyckats med det som är beslutat: meningarna har hög densitet. Raderna är späckade med information. Jag försöker lära mig konsten att säga mycket på liten yta, helst utan att säga det, dessutom. Görlätt. Inte.

Tålamod, det övar jag på (för det har jag ju inte övat på tillräckligt under min förlagsväntan), men författaren vet att varje tanke leder någonstans, varje rätt ställd fråga producerar användbara svar och sinnets ocean är en oändlig källa att ösa ur.

Skagerakk och Kattegatt möts och slår emot varann, våg för våg, och sandkornen läggs ett och ett till Skagens udde och utan att ögat kan se det, växer Danmark hela tiden. 

På samma sätt växer min bok.

Tänker inte ens fråga om lov först

Nya bilder är uppsatta över skrivbordet, framför bilderna på trilogins älskade hjältar.

Ny skrivmusik spelar på lågmäld, barnen-sover-vänlig volym.

Nytt dokument ska öppnas.

Långt ner sjuder frågor - hur prologens berättarröst ska möta den som jag planerar för boken, hur den planerade berättarrösten kommer låta när den tar form för första gången, vad exakt början kommer att leda till och hur platsen och personerna presenteras - men ingen av dessa frågor når ytan. 

Jag planerar inte, drar inga tidslinjer, pusslar inte. 

Jag struntar i veckans göromål.

Jag struntar i gamla manus och nya förlag.

Jag tänker skriva nu och jag frågar inte ens om lov.

En och en halv timme i mörker

VAD ska jag ta mig till?! Gah. Jag skyller alltihop på min dotter, Busan. 

Busan kunde inte komma till ro igårkväll och jag tillbringade först 45 minuter i hennes krypin, sedan smög jag ut bara för att sucka och gå tillbaka in igen. (Om min man skulle läsa detta skulle han skaka på huvudet åt försköningen. Så var det inte. Jag blev jättearg när hon vaknade, för jag var jättetrött och min man försökte ta över, men just igår dög han inte som han brukar och högst motvillligt fick jag tillbringa 45 minuter till vid hennes sängkant.)

Saker händer i huvudet när man sitter blixtstilla på ett golv i mörker i en och en halv timme. Saker som marinerat ett tag börjar klarna. Scener börjar poppa, avsnitt, vändpunkter. Ord, rentav. Panikartat längtade jag ut i kvällsfriheten för att kunna få ner något av allt som föll på plats, på pränt.

Men när jag väl kom ut (klockan halv tio) kunde jag inte skriva. Inte skriva riktiga scener och avsnitt och vändpunkter, inte öppna nya dokumentet där ett nytt manus ska ta form, utan jag fortsatte på mitt synopsis/ karaktärsdokument och fyllde på med mer information. Skrev länge. Började researcha. Totalfastnade. Skrev mer. 

Sen fastnade jag i dokumentären om katolska präster som förgriper sig på barn, som min man satt och såg på, men det är en annan historia.

Suck. Det kan vara så att jag bad någon säga till mig på skarpen att vara duktig och läsa igenom ett gammalt manus den här veckan. Det kan vara så att jag sa till någon annan att jag skulle vara klar med den biten innan veckan var slut. Jag satte ett mål.

Just nu känner jag mig sprickfärdigt redo att öppna det där dokumentet och påbörja den nya boken. För något har hänt. En pusselbit har tillkommit som inte fanns förut. Nämligen: jag tror att den här boken kommer att bli fantastisk. Boken som Ligger på Lut har fått ett nytt bloggnamn (dess riktiga namn behåller jag för mig själv.) 

Det är en bok där varje scen är en nyckelscen. Jag kallar den: Boken Utan Transportsträckor.

Smyginfo om Boken som Ligger på Lut

1. Idén till handlingen kom till under ett msn-samtal mellan mig och två väninnor för flera år sedan. Samma kväll skrev jag en kort text som skulle kunna utgöra romanens inledning och alla som fått se dessa sidor har skrattat sig genom dem och frågat efter fortsättningen.

2. Idén till berättandet föddes när jag såg den fantastiska franska filmen Små vita lögner, en av de bästa filmer jag sett, berättartekniskt. Tanken med själva berättelsen (inte historien) är numera solklar och något av det svåraste jag någonsin gett mig på. Här snackar vi att höja ribban för sig själv fem hack minst. Detsamma gäller språket. Tänker återgå till vad jag kallar stackato-språk: kort och effektfullt. Strama tyglar.

3. Ett karaktärsdokument har jobbats fram under de senaste dagarna. En del börjar klarna.

4. Två separata drivkrafter har lokaliserats i berättelsen, krafter som skapar läsdriv och nyfikenhet i en bok där i princip ingenting händer. Dessa drivkrafter råkar dessutom vara varandras motsats: det ena kommer att vara läsarens motivation att få veta vad det var som egentligen hände och det andra kommer att vara känslan av att läsaren vet mer än karaktärerna.

5. Ett slutmål finns. Något ska berättas utan att någonsin sägas.

6. Den sista pusselbiten föll på plats precis nu. För att lyfta boken kommer det att behövas research  i mängder på ett område jag aldrig ägnat en tanke, men om jag lyckas hitta rätt böcker, rätt källor, äger denna research makt att höja hela kalaset ytterligare genom att bli en röd tråd.

Slutsats: Det är en utmaning, en svår bok att skriva, men jag börjar mer och mer känna att läsupplevelsen (om jag lyckas) kommer att bli värt det. Det är något helt annat än allt jag gjort förut och det lockar.

Det här är vad jag ska ägna min nästa förlagsväntan åt.

Gråthuvudvärk som leder till beslut

Idag har jag insett en sak. Författare är sadister.

Det finns inga gränser på hur långt vi kan driva våra karaktärer, hur mycket smärta och sorg vi kan pracka på dem, ifall det ger en bra historia.

Jag är inget undantag. Folk dör som flugor i mina manus, ifall det är vad som krävs, vad som leder berättelsen fram. Författaren i mig visste hela tiden hur boken jag läste skulle sluta, hur den hade slutat i mina händer, men läsaren i mig ville så gärna hoppas. 

Det slutade med att läsaren fick genomgå en läsargråt som hon inte upplevt sen Boktjuven medan författaren fattade ett beslut.

Det är dags att skriva en glad bok nu. Boken som Ligger på Lut börjar på riktigt kliva fram ur skuggorna. Ett nytt manus vill ta form.

Mitt problem med det här manuset, som jag alltså inte påbörjat än, är att när idén först kom till handlade boken om mig själv och mina två närmaste väninnor. Tjejerna tyckte det var en jättekul grej om jag faktiskt skrev den om oss men jag har hela tiden känt att det alltför lätt kan leda till att folk blir sårade, men eftersom berättelsen började med oss är det väldigt svårt att lösgöra karaktärerna från sina urmödrar och ge dem egna problem och brister. Några råd?

Att multitaska

Om det inte framgått än på den här bloggen så är jag kvinna och man brukar säga om sådana att de är bra på att göra många saker samtidigt. Jag är inget undantag till den regeln. 

Jag kan planera matsedel och vika tvätt samtidigt. Jag kan prata i telefon och byta blöja samtidigt. Jag kan dammsuga, tjata på barn, styra upp bråk, skriva inköpslista och torka köksluckor samtidigt. Jag kan laga middag, skriva bok, bära barn och berätta saga samtidigt. Jag kan ta mig sjutton käka frukost, borsta tänderna och dra på läppglans samtidigt! Jag är grym på att multitaska. Det är så jag får något gjort.

Men den här veckan har jag råkat ut för en situation när min nästintill överjordiska förmåga att göra många samtidigt, blivit utmanad.

Jag kan inte skriva på två olika manus samtidigt.

Det råkade bli så att jag skulle skriva en julpjäs till församlingens julfest. Barn och vuxna i alla åldrar ska delta och jag ska regissera. Svag som jag är för teater åtog jag mig det hela och ser fram emot att börja repa, men först måste jag skriva manus. Jag skulle förvandla en saga jag skrev för några år sedan till en pjäs och jag satte igång i måndagskväll. Idag skulle nämligen svensklärarsystern så vänligt skriva ut pjäskopior på jobbet och jag var tvungen att bli klar.

I måndagskväll hade jag kunnat skriva 3000 ord på boken som jag jobbar med, jag lovar, men det gjorde jag inte. Jag lyckades stänga ner till slut och skrev en pjäs. Jag var duktig.

Men när pjäsen var klar på tisdagen och min egen heliga skrivtid anlände på onsdageftermiddagen, då var det som att allt jag kommit på till boken, var bortblåst. Jag kunde bara tänka på älvor, monster och jultomtar. Byt tillbaka sa jag till mig själv, men hjärnan lydde ack så långsamt.

Nu har jag landat igen. Jag är tillbaka, skriver min bok igen. Men att låta hjärnan mala över vändningar, händelser och fraser i två helt olika berättelser samtidigt är inget jag rekommenderar. Inte ens för en begåvad multitaskare som jag.

Urk

Tänkte bara meddela att jag nu skapat mappen där den nya versionen av tvåan i trilogin ska ligga och pysslat om mina anslagstavlor lite så att inspirationen som hänger där passar bättre med det manus jag nu ska jobba med. 

Jag har just läst halva första kapitlet och allt var okej tills jag råkade på den gamla berättarrösten, den som jag precis ägnat ett halvår åt att skriva bort ur den första boken.

Då fick jag plötsligt lite kräkssmak i munnen. Urk.

Att skriva om tvåan handlar alltså inte bara om de nya trådar jag vill väva in och fylla upp den med, utan här får jag ta i med hårdhandskarna och rensa upp.

Igen.

Inte klokt vad jag har tålamod när det kommer till manus. 

En utflykt till posten

Vad är vackrare än ett nyligen utskrivet manus? En mängd ord som väntar på att få leva och beröra.

 Och här är tydligen en bild på mig. En liten lyckokram till manuset innan det bär av till posten.

Nu har manuset förvandlats till post. De lyckliga tu är B Wahlström och Rabén och Sjögren. Alfabeta, Natur och Kultur samt Bonnier Carlsen tar emot manus per mejl. Det tackar både min plånbok och regnskogen för.

Och här sitter jag i början av min nya fas. Väntan...

Det händer!

Vill bara kort meddela att just i detta nu tar dokumentet form, dokumentet som innehåller hela den färdiga boken (istället för de kapitel-dokument som jag använder när manuset fortfarande är under arbete.)

Förstår ni vad det betyder? Det betyder att allt är korrläst och klart och imorgon ska jag till brevlådan. Återkommer med bildbevis då.

Dags att välja förlag

Den tjugoåttonde augusti 2012 klockan 21:44 blev jag klar med mitt manus. Klar.

KLAR.

Först skickade jag ett meddelande till min lillasyster att jag var klar och när hon inte svarade ett till min andra syster. Sen ringde jag min lillasyster och ylade och studsade. Jag la på och läste, log och strålade. Det här är bra.

Ni förstår att jag känner det redan som att jag segrat. Inget förlag har beslutat ge ut den här boken, men jag känner mig redan som att jag vunnit en vinst, eftersom jag lyckats med mitt mål. Boken är förnyad. Den bär. Den är f a n t a s t i s k. Nu kan alla förlag få ha sina subjektiva åsikter om det här manuset, för jag har lyckats med min del. Jag är nöjd. Manuset förtjänar att bli en bok av papper och trycksvärta som landar i ungdomars händer.

När jag sa det till min lillasyster, sa att jag redan nått min seger sa hon:

- Det märks på dig och det märks på din bok.

Hur belönar man en människa för så vänliga ord?

Nu ska jag läsa igenom alltihop i sin helhet. Till helgen ska jag fara hela vägen till Stockholm (från Göteborg) och gå på Debutantbloggens picnic (längtar!) och nästa vecka ska jag unna mig att läsa någon roman, antagligen blir det någon av debutanternas.

Sen ska jag välja förlag och trycka på "skriv ut." 

Lyckos det förlag som blir valt. *ler*

En suck eller två

Ibland kan jag tycka att kraven som ställs på ett manus är för höga. Måste verkligen varenda avsnitt, scen och mening vara spektakulärt bra?

*suck*

Vi kan väl säga att jag haft det lite motigt sista dagarna. Vi kan säga att jag är i den där fasen när jag hellre slår i köksluckor i jakt på onyttigheter än sätter mig på rumpan och arbetar. Igårkväll yttrade jag orden "jag är riktigt trött på den här boken". Chokerande, jag vet.

Jag är ensam hemma (tre sovande barn, ingen man, inga gäster) och eftersom ingen annan säger det till mig får jag helt enkelt säga det till mig själv som jag behöver höra.

Vilse. Du är fantastisk. Andra hade gett upp för längesen. Andra påbörjar manus som de aldrig skriver klart. Andra påbörjar sidor som aldrig ens blir en färdig manusidé. Du Vilse däremot, skriver och jobbar och jobbar HÅRT. Du har färdigställt sex långa romanmanus och du är bara trettio år! Du är en sån som gör klart. Du drömmer, du skriver och du skriver om. Sen skriver du om igen. Du älskar och arbetar och lägger ner din själ och du GER INTE UPP. Det finns inte ens på kartan när det kommer till dig! Du skulle aldrig lägga ner. Det är inget alternativ för dig och jag VET att du kommer få ordning på det här manuset på precis samma sätt som du har fått ordning på sex av tjugofem kapitel. 

Du brukar säga en sak Vilse som jag kommer att tänka på nu. Om Karin Larsson. Carl Larsson sa alltid om sin älskade Karin att bara hon la handen vid blomster blev det ett så vackert arrangemang att han bara kände sig tvungen att måla av det. Ingen gjorde stileben och blomsterarrangemang som Karin Larsson, allt hon rörde vid blev vackert.

Vilse, du brukar säga att du inte är sån. Du har inte det handlaget när det kommer till det estetiska. Men Vilse, du skapar din egen magi. 

Ett manus som du rör vid blir vackert. Så fortsätt skriv. Fortsätt tro på dig själv. Snälla. 

Fjärilar i huvud och mage

Mitt manus Fjärilshuset är i händerna på min väninna E, kompositören. Hon ska skriva musik till och sen ska manus till förlag. Igår var jag hos henne för att lyssna på kärleksvisan som jag ska skriva text till. Åh, vad den var vacker! Hennes händer över klaviaturen, hennes övergångar, stämsången. V a c k e r  t.

E pratade lite om Fjärilshuset och hur hon känner att hon lär känna mig genom boken, hur hon tror att läsare som älskar musik kommer att älska boken, hur vacker och spännande den är. Hon tror på mitt manus!

Hon är upptagen med planering av sin sons bröllop och allt annat som tränger på i livet, men jag tror ändå att jag snart ska få höra musiken som min karaktär Anna skriver i boken. Jag tror inte ni förstår hur jag längtar efter att höra den. I huvudet pågår (vid sidan om redigeringen jag egentligen gör av annat manus) viss redigering  men fjärilarna har nu spritt sig till magen. 

Det här är på riktigt. Snart ska vi se hur Fjärilshuset klarar sig därute. 

Slutspurten

Jaha. Nu har jag inte bloggat här sen den 2 september. Den 2 september hade jag enligt bloggen precis påbörjat del2 i mitt manus, dvs jag hade skrivit drygt 40 sidor på boken.

Nu har jag skrivit närmare 600 sidor på boken och det skulle väl kunna förklara tystnaden här. Ni kan tänka er hur jag flödesskrivit i månader. Men nu kan jag inte tiga här på bloggen längre, för ni förstår att boken är snart klar.

Med klar menar jag att jag snart fullbordat berättelsen, fått ner sista sidan på pränt. Efter det väntar den första stora genomläsningen när en hel del ord kommer att strykas eller bytas ut och ännu fler rättstavas. Sen går manus ut till de ivrigt väntande betaläsarna och det ser jag fram emot, samtidigt som det ska bli läskigt. Läskigare än tidigare.

Den här boken är mycket mer mitt liv än något annat jag skrivit. Visst, det är fantasy och inte på riktigt och handlar inte om mig alls, men dessa karaktärer står mig närmare än många levande människor. Jag älskar dem och har levt sida vid sida med dem i många år. Det är trots allt fjärde och sista delen i en serie. Detta sista kapitel i serien innehåller berättelser som varit min tillflyktsort i svåra tider under flera år och att dela min trygga plats med andra är obekvämt så det förslår.

Men vilken fantastisk känsla det är att allting snart finns på papper! Inte bara fast i mitt huvud, utan färdigformulerat och vackert, tillgängligt att avnjutas när helst jag har lust.

Men å andra sidan är det sorgligt. Om cirka femtio sidor ska jag aldrig skriva om dessa personer mer, deras historia är färdigberättad - vilket är en sanning med modifikation. Jag kommer inte skriva nya böcker om dem, men jag har mängder med manusarbete att göra på samtliga fyra böcker. Nya kapitel måste in i bok 2 och nya scener i bok 1 och 3 och sen ska allting arbetas igenom ovanpå det. Jag har att göra.

Mitt nyårsmål är att färdigställa serien i sin helhet och sedan få bokkontrakt på första boken i år. Det är målet.

Sen finns fler manus och fler projekt, men detta måste göras först och jag känner mig både redo och taggad. Om jag bara hade tiden.

Deadline

När jag påbörjade omskrivning av gammalt manus satte jag midsommar som deadline för mig själv. Till midsommar skulle jag vara klar och betaläsare skulle få lägga vantarna på texten.

Men sen blev jag klar betydligt tidigare. Oj, vad nöjd jag var med mig själv. Jag var färdig och började läsa annat för att få distans till texten så att jag sedan kunde korrläsa. Men när jag började korrläsa kände jag mig inte alls nöjd och omarbetningen började om. Igen. Nu såg det ut som att det där med midsommar kunde jag glömma. Det här skulle ta sin tid.

Jag har lagt många timmar på de inledande kapitlen (eller snarare kapitlen efter de inledande kapitlen) och även på mittenbiten. Jag har stirrat och stirrat och känt mig kass ibland och grym ibland. Så idag fick min kära syster läsa lite bland de nya bitarna och hon tyckte att jag kunde lämna det så för betaläsarna att tycka till om det. Plötsligt, bara så, kunde jag gå vidare från mittbitarna och röra mig mot slutet.

Och nu sitter jag här, med väldigt lite kvar. Jag har ett par nya sidor som behöver skrivas på sista kapitlet och de ser jag fram emot att skriva. Jag kommer skriva dem någon stund när andan faller på och allt bara blir precis sådär som det ska. Utöver det, har jag bara några korta stycken i kapitel 17. Det är allt. Sen är jag klar. KLAR.

Det betyder att midsommartanken inte var helt fel ändå. Kanske att betaläsare kan få texten i nästa vecka. Min plan är att utöka betaläsarkretsen brutalt. Inte bara de snälla systrarna och vännerna och de livsviktiga syskonbarnen som är i rätt ålder för denna barn- ungdomsbok, utan några intresserade halvbekanta ska få tycka till. Ojoj. Det ska bli spännande!

Framsteg

Förra veckan gick jag runt och sa så här:

Jag önskar att jag inte hade skrivit den här boken för tio år sen när jag uppenbarligen inte kunde skriva böcker. Det hade varit så mycket lättare att skriva den nu, när det hade blivit bra från början.

Saken är den att hade jag inte skrivit den där boken för tio år sedan hade jag ju inte lärt mig. Då hade det inte blivit två uppföljare och två andra romaner osv. Jag har lärt mig under arbetets gång.

Den här veckan har jag bestämt mig för att tänka så här:

Vad bra att jag nu får lära mig hur man gör när man skriver om ett halvbra manus, eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde förut. Men jag börjar få kläm på hur det går till och känner mig positiv inför arbetssättet. Återstår bara att jag kan känna likadant för resultatet och jag har ett hopp om det också.