Idag har jag insett en sak. Författare är sadister.
Det finns inga gränser på hur långt vi kan driva våra karaktärer, hur mycket smärta och sorg vi kan pracka på dem, ifall det ger en bra historia.
Det finns inga gränser på hur långt vi kan driva våra karaktärer, hur mycket smärta och sorg vi kan pracka på dem, ifall det ger en bra historia.
Jag är inget undantag. Folk dör som flugor i mina manus, ifall det är vad som krävs, vad som leder berättelsen fram. Författaren i mig visste hela tiden hur boken jag läste skulle sluta, hur den hade slutat i mina händer, men läsaren i mig ville så gärna hoppas.
Det slutade med att läsaren fick genomgå en läsargråt som hon inte upplevt sen Boktjuven medan författaren fattade ett beslut.
Det är dags att skriva en glad bok nu. Boken som Ligger på Lut börjar på riktigt kliva fram ur skuggorna. Ett nytt manus vill ta form.
Mitt problem med det här manuset, som jag alltså inte påbörjat än, är att när idén först kom till handlade boken om mig själv och mina två närmaste väninnor. Tjejerna tyckte det var en jättekul grej om jag faktiskt skrev den om oss men jag har hela tiden känt att det alltför lätt kan leda till att folk blir sårade, men eftersom berättelsen började med oss är det väldigt svårt att lösgöra karaktärerna från sina urmödrar och ge dem egna problem och brister. Några råd?
Mitt problem med det här manuset, som jag alltså inte påbörjat än, är att när idén först kom till handlade boken om mig själv och mina två närmaste väninnor. Tjejerna tyckte det var en jättekul grej om jag faktiskt skrev den om oss men jag har hela tiden känt att det alltför lätt kan leda till att folk blir sårade, men eftersom berättelsen började med oss är det väldigt svårt att lösgöra karaktärerna från sina urmödrar och ge dem egna problem och brister. Några råd?
6 kommentarer:
Jag har aldrig stött på det problem du har eftersom allt jag hittills skrivit helt och hållet handlat om påhittade typer.
Men jag tänker såhär: Kom på vilka skådespelare som skulle porträttera er i en film, bara för att få nya ansikten att applicera era personligheter på. Fyll sedan på karaktärerna med en del bakgrundshistoria och två delar personlighetsdrag som är utöver de verkliga. Låt marinera ett bra tag så att det där nya tar över. Sedan kan allt hända...
Kan det funka?
/Anna
Ska prova!
Hittills har jag gått och grunnat på likvärdiga konflikter, försökt blanda våra mäns egenskaper med varandra, mixa, ta och ge, men hur jag än vänder mig så känns allting bara för... hemma. Tack! Själva problemet är nytt för mig med.
Kör på. Om en av karaktärerna är obeskrivligt charmig och talangfull, men hopplöst naiv och obeslutsam, så lovar jag att inte bli för sårad.
Katrin: Hahahahahahahahahahaha! Stort av dig... :)
/A
Det jag undrar mest är VAD man egentligen ska behöva göra för att få vara med i en bok? *vink vink*
/Elin
Katrin: Det är mycket stort av dig, och det känns ju skönt att veta vilka brister som är okej att ta med, men det nog mer grejen att skildra någons liv, jobb och äktenskap som inte funkar. Karaktärerna måste lösgöra sig, även om jargongen dem emellan kan vara densamma.
Elin: Jag garvar, jag garvar gott, samtidigt som jag undrar om du vinkar åt mig eller åt Anna... Faktum är att jag gärna döper en av tjejerna till Elin. Vad sägs om det?
Skicka en kommentar