En gång skrev jag en roman ihop med en författarkompis. Det var bland det roligaste jag gjort, men det är en annan historia. Vad jag skulle säga var att han hade vanan att istället för att trycka på "spara" när han skrivit om någonting, tryckte han på "spara som" och behöll på så sätt alla gamla versioner av sin text i fall om att han skulle ändra sig.
Det verkade omständligt tyckte jag - som om man inte har nog med dokument i sina mappar som det är. Jag skaffade aldrig den vanan själv. Endast när det är fråga om experiment eller rejäla omskrivningar skapar jag nytt dokument för den nya versionen, men för lite småpill liksom. Hallå. Nej. Då sparar jag rakt över.
Just nu ångrar jag det.
Vad sjutton hade jag skrivit förut? Var det bättre än det här nya? Hur ska jag jämföra nu när det andra är borta? Fast alltså jag gillar ju det nya, men det känns som att någon känsla har gått om intet, en känsla som jag gillade. Vad sjutton gör jag nu? Ska jag trycka på ångra tills allt det nya är borta och sen läsa igenom det gamla eller ska jag fortsätta fila och skriva och pilla tills det nya känns rätt?
Ibland är man asjobbig och sen fattar man det idiotiska beslutet att dessutom förpesta sin blogg med skräpet.
Ingen annan som gör samma grej?
Ingen annan som gör samma grej?
3 kommentarer:
Det blev bra. Asbra. Det fick tummen upp av lillasystern. En ny scen har fötts.
*raises hand* I do!
I learned that habit from doing digital painting. It is very easy to ruin a painting in less than a minute with a few bad brushstrokes, or cover a particularly nice piece of underpainting or sketch with an overworked muddy mess. Through saving versions, I have returned to an earlier stage of the work and restored a lost feeling so many times I can't count them all.
Very useful in writing as well, I highly recommend it.
Sean, you do realise that you are the writer I am referring to in my post? Cannot recall ever writing a novell with anyone else. You have this habbit, because you are wise, while I am just a spring chicken. =)
I fixed it though, by moving forward and changing more and more. It turned out really well, but it was frustrating there for a while, and I thought to myself: I would not bee in this mess, had I been like Sean.
Skicka en kommentar