En hyllning till mina bollplank

... och en uppmaning att våga visa sitt skrivande. 

Idag på Debutantbloggen.

Mina bloggläsare, min kunskapsbank

Okej. Rejsade igenom manus på knappt fyra dagar och nådde slutet igår eftermiddag. 

Upptäckt: de två avsnitt som har sämst språk/gestaltning är första avsnittet och hör och häpna sista. Första typ klirrat, sista måste få ruvas på lite till. Vill ha kvar det som visas upp, måste bara visa upp det bättre.

Kvar att göra: Skriva en ny scen och bygga ut en annan. Ja, och så epilogen då.

Men. Ni förstår. Jag har en lista med frågor och jag vet personer därute i min bekantskapskrets som sitter inne på svaren. Jag skulle kunna skicka ett mejl till varje person, men tänkte istället helt öppet lägga upp mina frågor här och den som känner sig manad att svara på något får hemskt gärna göra så. Jag skulle vara innerligt tacksam! Det rör sig mestadels om fakta, sånt som man kan läsa sig till någonstans, men ni vet ack så mycket bättre än Google.

Alltså, hitta en fråga som du har ett svar på, skriv svaret i kommentaren, och gör mig till den gladaste författaren på Västkusten.

Vilse efterlyser:

1. Namnet på ett mjukt, klassiskt pianostycke, gärna ett mindre känt sådant.
2. Dialektala ord från Ångermanland.
3. Namnet på ett vokalistlsolo som sjungs av en bas.
4. Namnet på en lågstadieskola som ligger i ett villaområde i Onsala, gärna inklusive kommentar/minne därifrån.
5. Termen på låga C och ännu mer låga C (i jämförelse med ettstrukna och tvåstrukna C när man går upp på ett piano).
6. Namn på blommor som blommar kring midsommar och inte är pioner och lupiner.
7. Har glömt vad det var. Nån som vet?

Nu har jag en timma på mig att beskriva hur ett dimackord låter. Hörs!

Komplimanger får man aldrig för många av

Betaläsaren P, som inte gjort annat än plöjt böcker i sommar, på telefon: Men sen läste jag den här ungdomsromanen som nån rekommenderade och jag blev bara så ARG. Varför är den publicerad, men inte dina böcker?

Bra fråga. Tänker hålla fast vid den en liten stund. *går in i sin bubbla av planerat världsherravälde*

Du är bäst (du vet att jag menar dig)

Vill bara tala om att jag har världens bästa betaläsare. Omdömet har synats, boken har diskuterats, och framtiden känns lite mindre grumlig än förut. Till alla er som inte vågar låta andra läsa det ni skriver: Kliv över tröskeln! Det är läskigt, men det kommer att leda till gott. 

Så länge vill jag bara sända tusen tack och tusen kramar till världens bästa korrekturläsare! 

Nu försvinner jag ner i manus. Poff!

Ett exempel ur verkliga livet

... på det där med skrivandets lyckorus och vedermödor.

Igår: vaknade med ångest. Vidriga mardrömmar som processar vidriga saker jag gärna trycker iväg till gömda vrår. Konflikter. Tvivel. Var vankelmodig hela dagen. Besparar er resten.

Idag: vaknade till mejl från en ny väninna och betaläsare. Hon hade läst ut första och andra boken i ett svep och var så full av tankar hon måste dela med mig, så full av kärlek och tacksamhet, så vilse i min värld att hon skrev att hon börjar tro att den finns på riktigt (!). 

Jag flög ner för trapporna och läste mejlet högt för min man som började gå på om att anledningen till att  de sista förlagen dröjer med svar, är för att de inte kan bestämma sig: åh, det här manuset är så ruskigt bra men vi har ju redan en bok i utgivningen för nästa år i den här genren så egentligen får den inte plats, men åååh, den är ju så bra att vi KAN ju inte tacka nej! Vad ska vi göra?

Upp i himlarna med mig, kvillra på hoppet, önska, önska, önska! Önska jättejättehårt.

Ner som en pannkaka?

Helst inte.

Tack!

Idag fick jag ett mejl som gav mig hjärtklappningslycka. 

Den andra boken, som jag skriver om för tillfället, prisades högt och lågt på alla plan och jag hämtade mig inte i snabbaste laget. Min initiala reaktion när jag läst detta överrumplande beröm var att jag la mina händer om två-åringens kinder och skrikskrattade ett "Hurra!" rätt i ansiktet på henne som fick henne att gapskratta. Det ökade endorfinnivån ytterligare och i tolv långa minuter satt jag och log som ett fån, fnittrade till, och skrek lyckligt omvartannat innan jag började bli mig själv igen.

Någon tycker om det jag skriver. På riktigt. För en stund blev hela världen min och jag trodde på mig själv mer än jag någonsin gjort.

Jag vill passa på att offentligt tacka Theresa. Vilken recension! Vilken lycka! Önskar så att du ska få det som du längtar efter. <3

Avslutningsvis vill jag bara slänga ur mig en liten fråga: Om jag reagerade så på läsarmejl, hur ska jag då reagera på det där telefonsamtalet som jag går och väntar på?

Deadline

Vill bara säga att jag tar det här med min egna deadline på allra största allvar. Jag ska vara klar om tre veckor.

Varför?

För det känns bra att lära sig leverera under tidspress. För att det börjar bli dags att närma sig Förlagsmonstret. För att min marknadsföringssvåger har idéer och när det kommer till honom gäller det att smida medan järnet är varmt. 

Om tre veckor ska jag eventuellt till Stockholm för att gå på Debutantpicknick och träffa andra aspirerande/lyckade författare. Då vill jag vara klar, bara för att det skulle kännas så bra.

Sen har vi det här med betaläsare. 

Jag måste säga att jag känner inte samma press som jag gjorde för ett år sedan att ha en massa folk som tycker saker. Det här manuset bär nu, det BÄR verkligen och jag har gjort mitt yttersta. Sen finns det alltid saker att slipa på och redigera när man väl har ett förlag att jobba mot, men jag känner att jag står på mina egna fötter och har nått mina egna mål.

Jag vill att någon läser boken som inte läst den förut som kan säga om jag avslöjar för mycket för tidigt. Jag vill att min syster plöjer den och säger att berättarrösten är som den ska och jag vill att min älskade T korrläser och synpunktar.

Sen ska här klistras frimärken. I mängder!

*mot dokumentet* 

Liten hyllning till min syster

När jag nämnde min syster i inlägget om musik insåg jag att jag inte nämnt henne på bloggen förut, eller i alla fall inte tillräckligt.

Min lillasyster är den bästa lillasystern någon kan önska sig. Hon är vacker, inifrån och ut, och hon har magiska öron. 

Ingen kan lyssna som hon. Ingen kan bevara hemligheter som hon. Att tala med henne är som att se sig i en spegel som bara fångar själen. Om jag säger något som gör mig ledsen ser hon ledsen ut, om jag säger något som roar mig skrattar hon. Mina känslor genljuder i hennes ansikte, oavsett vilka känslor det är. I hennes ansikte kan jag finna det jag behöver, oavsett om det är tröst, bekräftelse eller förståelse för mig själv eller livet. Skrattar jag förstärks skrattet genom hennes. Samförståndet som vilar i en enda blick vittnar om ett band med starka rötter.

Min lillasyster är huvudpersonen i min trilogi. I leken som ligger till grund för berättelsen jag så innerligt gärna vill få berättat, var det hon som spelade rollen som Lianne medan jag var alla andra. Även om Lianne är sin egen har hon en hel del gemensamt med min syster. De har samma hårfärg, ögonfärg och hudton. De gillar samma typ av kläder. De var båda lite blyga som barn. De har båda svårt att tro på sig själva, trots att de bevisligen är fantastiska kvinnor. Jag tror de har lite samma humor. 

När jag som tonåring fick idéen att förvandla vår lek till en bok (ha, jag trodde det skulle bli en bok - det blev fyra!) frågade jag först min syster om lov. Hon sa ja, med villkoret att jag måste dedikera den till henne. Det har jag gjort - men inte bara därför.

Det hade inte blivit några böcker utan henne. Utan hennes enorma entusiasm över varje liten detalj. Hennes kärlek till böckerna är jämförbar med min egen. Hon gråter, hon blir rörd, hon skrattar och hon ringer mig för att applådera efter precis varje litet steg på vägen.

I stillhet undrar jag hur ofta hon tröttnar på mig, men låter bli att visa det. Det spelar ingen roll. Jag kan i alla fall inte tvivla på hur mycket hon älskar mig. Och jag älskar henne.

Så tack. Tack för att du är världsbäst på att vara lillasyster. Betvivla aldrig det.

Sömnlöshet

Nio gäster runt mitt bord och mat på allas tallrikar. Prat och vänskap och skratt. Lite, lite pirr i magen.

Gästerna var mina betaläsare och efter maten gick jag igenom listan på deras kommentarer. Deras uppgift var att hålla med eller inte hålla med, om det som sades. Det var fantastiskt att vara så många som var insatta i min värld och höra dem diskutera och argumentera. Jag är tacksam för alla synpunkter jag fått på mitt manus och har en liten lista på saker jag vill förbättra och förtydliga ytterligare. Andra saker som de sa behöver jag smälta för att veta hur i all världen jag skulle lösa det. 

Det enda jag saknade var väl att få frossa i de bitar av boken som är bra. Nu var inte det deras uppgift, de skulle läsa med kritiska ögon. Ändå kände jag hur mitt hjärta slog nya slag först imorse när jag läste min systers alla Positiva kommentarer, som hon skickade in precis före middagen igår. Hon hade lagt märke till allt det som blivit bättre genom min redigering och hon njöt av hur vissa relationer gestaltas och ger glimtar av en kommande framtid. 

Jag kände mig inte det minsta ledsen igår, bara överväldigad av mängden saker att redigera. Jag är glad att jag var förberedd på vilka saker som skulle tas upp eftersom jag hade hört allas åsikter förut. Jag kände väl ett visst mått av missmod inför en uppgift som aldrig tycks bli klar. Att den första bok jag någonsin skrev, vid blott 20 års ålder, tar sådana enorma mängder timmar att redigera och göra om. Och någonstans i de tankarna finns väl frågan om jag överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att avsluta detta arbete.

Kvällen avslutades med prat och te. Prat om livet och barn och lite politik och religion. Det blev riktigt sent för trots att alla såg tröttare och tröttare ut, ville vi dröja kvar i varandras sällskap. Jag var helnöjd med kvällen, underbar diskussion och mysigt nattprat med fantastiska människor.

Tom stängde jag dörren när sista gästen gått. Tom gick jag upp för trappan och borstade tänderna. Tom kröp jag ner i sängen. 

Jag bestämde mig för, att trots den sena timmen, läsa igenom öppningssidorna till fjärde boken. Jag älskar de sidorna. De osar ny berättelse och nya personer samtidigt som jag får kvittra över lyckan att de är alla sidor jag har, vilket betyder att jag har världens roligaste skrivprocess framför mig. Att flödesskriva ett grovmanus är naturligtvis det bästa som finns.

Till slut somnade jag och sov hårt tills jag bara någon timma senare blev väckt av yngsta barnet. Min oroliga ettåring, som sover dåligt sen jag och min man var bortresta förra helgen. Hon höll mig vaken länge tills hon fick välling. Jag hade ont i hela kroppen som jag får vid sömnbrist och jag var matt och överfull av tankar.

Lillan somnade. Mannen somnade. Tankarna spann vidare. Klockan fyra på natten tänker man inga klara tankar, men ändå kunde jag inte somna om.

Jag försökte komma på lösningar på problemen betaläsarna framställt. Jag försökte argumentera tillbaka när jag inte höll med. Jag kom på saker jag borde sagt som hade förklarat bättre vad det var jag menade. Jag ifrågasatte precis allting jag egentligen tycker. Jag ifrågasatte logik som aldrig varit ologiskt förut. Jag ifrågasatte slutet på fjärde boken som jag egentligen älskar, men som plötsligt kändes helt fel med deras kritiska ögon. Men det var inte det värsta av allt.

Det värsta var att jag fick en önskan jag aldrig haft förut.

Min önskan har alltid varit att bli läst. Jag måste varken bli känd eller rik för att bli lycklig, men läst vill jag bli, eftersom jag vill dela med mig av min värld. Jag vill att den ska få liv och personerna i den en chans att leva i andra människors tankar. Jag tror att berättelsen har ett läsvärde för många fler än bara mig. Så har det alltid sett ut, men plötsligt förändrades det helt och hållet.

Klockan kvart över fyra på morgonen, efter bara några få timmars sömn, önskade jag plötsligt få behålla alltihop för mig själv. Jag ville att berättelsen och världen skulle förbli bara min. Min egen. Så länge som alltihop bara fanns i min idévärld, var det rent och vackert och osvärtat av alla andras åsikter. Då var det enkelt och perfekt. Bara ljust och laddat med en kraft att ge mig lycka som nästan ingenting annat på jorden. Jag ville inte alls dela med mig av fjärde boken längre. Jag ville behålla den för mig, så att åtminstone den skulle då förbli vad den var i mitt huvud. 

I dagsljus tonar dessa tankar bort. Jag blir mig själv igen och mina mål ligger lika klara som alltid. Men nattens slutsatser ligger ändå kvar som en påminnelse om hur det kommer bli sen när målen blir verklighet. Det kommer alltid finnas de som förvränger det man sagt till något annat. Det kommer alltid finnas de som inte tycker det är bra, som klagar på att det är gammalmodigt eller långtråkigt eller klagar på bristen i originalitet, trots att jag skapade denna värld helt själv och långt före många andra. Det ger en lite besk smak, men jag tror inte att det kommer kväsa mig.

För denna värld är min värld. Och min passion för dessa personer lyser genom böckerna och jag tror att det finns gott om läsvärde i det.

Betaläsare och nya karaktärer

Bra betaläsare är värda sin vikt i guld, var det någon som sa. Håller med!

Därför har jag idag suttit och letat nya namn. Namn på en person i första boken som flera betaläsare ansåg behövde ändras, och dessutom letat namn till helt nya personer som kommer dyka upp nu i fjärde boken.

Jag har skrivit fyra A4sidor på fjärde boken. Allting är alltså mycket, mycket färskt och det betyder att jag har ALLT det roliga framför mig. Plotline ligger klar som en spegel för min inre blick, men skrivandet har inte fått komma igång. Jag håller hårt tillbaka det likt en vildhäst som gärna vill rusa fram fortare än jag har skrivtimmar till.

Men ikväll har jag skrivit. Och nu ska jag fortsätta. Jag ska skriva de första staplande orden om en helt ny pojke, som läsaren aldrig förut träffat, men som historien kommer centreras kring. Han heter Matilo. Mitt tangentbord får helt enkelt vänja sig vid att skriva hans namn. Nu börjar det.

Betaläsaren M

Hurra!

Av alla mina betaläsare är jag mest glad för min systers två tjejer, 13 och 14½ år gamla, som befinner sig precis i bokens målgrupp. Dessa goa tjejer, M som jag tänker kalla dem båda här, lägger en del av sitt sommarlov på att läsa mosters bok och kommentera efter varje kapitel och svara på frågor som en annan skoluppgift. 

Nu precis fick jag första kommentaren från M 13 år:

Prologen var bra, spännande, och lagom lång, och jag tycker att det var en jättebra början på boken, och själv vill man bara fortsätta läsa , utan att sluta! :)

Första kapitlet var bra, men först förstod jag inte vilka de två första flickorna ifrån skolan var, men sedan förstod jag. Allt flöt på bra, och man ville inte sluta läsa, ett bra kapitel som inledning på boken :D

Kan man bli gladare än så här?

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?