Ödesmättad

På väg ner till Copyshopen funderade jag på vem som ska rätta allt latin som jag har med i mina böcker. Jo, jag är latinlärare och jag har en fil. kand i ämnet, men det var många år sedan nu, och någon måste se över de meningar som jag författat/översatt på eget bevåg. 

I min fantasi har jag föreställt mig hur stolt professor Wistrand skulle bli över en sådan förfrågan - alltså stolt över mig. Stolt att jag ska bli utgiven och att jag valt att lyfta fram latinet som vi båda älskar. Fast stoltheten skulle falna och bytas till suckar i besvikelse över alla eventuella grammatiska fel som jag införlivat i språket han kan som rinnande vatten men som är mer av korsordspussel för mig.

Professor Wistrand har tyvärr pensionerat sig från Klassiska Institutionen på Göteborgs Universitet, men går säkert att få tag på om man vågar. Jag har svårt att tro att förlaget (den dagen jag får ett sådant) skulle ordna en latinkunnig korrekturläsare åt mig, och jag vet inte riktigt vem jag skulle be om jag inte skulle be min professor. Alla mina gamla kursare har liksom försvunnit. Facebook fanns inte på den tiden.

I alla fall. Detta roliga problem återkom till mina tankar när jag körde ner till Copyshopen idag. När jag 1185 kronor fattigare strosade därifrån med 1185 trycka sidor i min famn och Busan i handen, hände något märkvärdigt.

På andra sidan vägen, längs med den glittrande ån, cyklade min latinlärare. Latinläraren med stort L. Den lilla, rara gumma som undervisade mig i både latin och grekiska på gymnasiet och som bär hela ansvaret för att jag överhuvudtaget hamnade på Klassiska Institutionen i ett och ett halvt år för ett decennium sedan.

Jag har inte sett henne på flera år, trots att vi bor i samma stad. Men just idag, just då, när manuset låg tryggt hos mig, redo att möta världen och förläggarna, då cyklade hon förbi.

Som ett omen.

Dagen har efter det varit som vanligt. Har haft två, tre olika skolkompisar hemma och gungat barn och solat och bjudit på mellanmål och röjt köket. Men sen föll det sig så att storasyster stack hem till sin kompis och storebror till sin och som i ett trollslag var jag själv med Busan igen.

Karskt tog jag min låda och mina adresser och gick till macken.

Solen sken, Busan var nöjd och lådan var lättare än den borde. Portot blev billigare än det brukar. Jag har gjort det här tillräckligt många gånger för att själva ceremonin inte längre är något särskilt, men det går ändå inte att förneka att dagen inte är vilken som helst, att känslan inuti inte är vilken som helst.

Där i eftermiddagssolen kom jag fram till vad det var. Dagen är Ödesmättad.

I väntan på Copyshopen

Skriva under följebreven

Jag och min låda.

Lycka till breven. Uppför er väl.