"26-årig kvinna, tillfälligt på besök i Uppsala med sina systrar. Dagen innan akutinkomst. Patient inneliggande på avdelning. Är författare från Göteborg. Magerlagd. Patienten skall ha åkt hem idag men resan blev inställd på grund av sjukdom och nu har hon ingenstans att bo under natten. Planerar imorgon flytt till Göteborg, patienten är positiv till att komma närmare sin hemort. Gift, 2 barn. Arbetar ej, men skriver en del. Trött och tagen."
Patienten som beskrivs är jag. Idag är det fem år sen jag skrevs ut från just den här avdelningen, men berättelsen som började här är långt från slut.
2008 började inte bra. Jag gick ner tio kilo på en vecka i januari, jättesjuk. Sen blev det bättre, trodde vi. Under våren skrev jag en bok. Från det att jag fick idén och utarbetade synopsis, till det att jag skrev och redigerade klart den, gick två månader. Två. Det var en explosion av ord och händelser som fortfarande står kvar som mitt livs bästa skrivarminne (möjligen numera på delad första plats med skrivandet av Fjärde boken.)
Jag fick mersmak. Jag ville vara en riktig författare och började planera Romanen med stort R. En roman som skulle spatsera raka vägen in i svenska folkets hjärtan och som förlagen skulle slåss om att få ge ut. En roman som skulle kräva år av research, men jag var taggad. Redo.
När jag läst så mycket som jag kunde på egen ort, förstod jag att jag måste till Uppsala Universitetsbibliotek och där läsa brevsamlingar som inte får lämna biblioteket. Jag övertalade svensklärarsystern och bästa kompisen att följa med; det skulle bli en tjejhelg när de kunde shoppa medan jag kopierade papper och sen skulle vi gå ut på kvällarna. Vi skulle sova på vandrarhem utan att störas av våra småbarn. Ljuvligt, skulle det bli.
Resen upp var episk. Musik, solbrillor, ostbågar, Burger King, tjejsnack, skrik och flams, ackompanjerat av en kavalkad av galna foton. Vi kom fram i ett stycke. Vi checkade in och la oss i våra sängar på vandrarhemmet. Morgonen därpå hade jag bokat möte på universitetet, men jag kom aldrig dit. Istället blev jag sjuk.
Jag tänker inte bli för privat, men det var smärta, yrsel och mörker på gränsen till medvetslöshet.
I ett dygn höll jag ut innan tjejerna ringde ambulansen. Hela resan förvandlades till en mardröm som vi tre tog oss igenom med hjälp av lika starka mediciner som kärlek och därtill en gigantisk portion svart humor.
Det diskuterades sjuktransport hem, både bil och helikopter. Inget av det ville jag ha. Till slut drogades jag ner tillräckligt för att bli skjutsad hem av tjejerna i min egen bil. Jag trodde att bara jag kom hem skulle allt bli bra, men sommaren fortsatte på samma sätt. Året fortsatte på samma sätt. Sjukhusvistelsen i Uppsala var bara den första i en lång rad av läkare, kanyler, spypåsar och nätter borta från min familj.
När jag rullades in på salen på avdelningen i Uppsala, alldeles ensam sen tjejerna akut inackorderat sig hos välvilliga främlingar, hade jag ingen aning om vad det hela var en början på. Om jag då hade fått se var jag är idag och hur jag kom hit, hade jag blivit förskräckt över hur lång tid det tog att bli frisk, ledsen över att jag skulle vara borta så mycket från barnen när de var så små, men jag hade kanske också blivit stolt.
Stolt över hur långt jag kommit sen dess i mitt skrivande. Stolt över hur jag höll ut, hur jag tog mig upp.
Bra saker har hänt sen dess. Jag har hittat en behandling som fungerar större delen av tiden. Jag har skrivit mer och kommit långt i förlagsprocessen. Bäst av allt är att vi fick Busan, vårt tredje barn som var en omöjlighet då.
Fem år har gått. Romanen med stort R väntar fortfarande på att se dagens ljus och ibland klappar jag mina anteckningar och faktaböcker och drömmer om att den ska bli verklig, men än är tiden inte inne. Så långt har jag inte kommit, men hur jag än vänder och vrider på mardrömmen och minnena, hur mycket smärta och sorg som än finns i den där journalen, så finns där ett ord som lyser genom mörkret.
Författare.
Att hon beskrivs som magerlagd hela fyra gånger kan jag ta, för kvinnan som beskrivs är författare och hon är jag.
5 kommentarer:
Vilket dokument att återkomma till!
Jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom, men jag gissar att den där journalen innebär en stor dos ångest. Samtidigt, vilket du ju säger, skulle du inte vara där du är i dag om det inte vore för den där händelsen. Vilken himla tur att du hade det bästa av sällskap med dig!
/A
Fem år sedan alltså. Jag måste säga att det känns som en hel evighet sedan någonstans i ett parallelluniversum. Jag glömmer aldrig känslan när jag kom innanför min egen dörr den natten. Min syster var hemma med dottern och jag ramlade ihop i en gråtande hög på golvet i hallen. Mycket har hänt sedan dess och det är så skönt att du större delen av tiden är frisk, att skoven inte blir lika djupa. Tänk att vi kan ha så många fina minnen från dagarna i Uppsala när det mest var en mardröm.
Jag tycker du ska rama in orden från journalen. Jag tycker de är vackra och så talande.
stor kram på dig!! dorro
Anna: Ja, det var tur att jag inte åkte ensam (och det förklarar också varför jag hade Katrin med mig till debutantpicknicken förra året, jag törs inte åka någonstans ensam).
Dorro: Ja, fem år. Min lillkille skulle fylla två, han som nu blir sju i sommar. Jag förstår att du föll ihop eftersom det var du som körde hela vägen. Jag föll ner vid barnens sängar, tacksam att vara hemma igen mot alla odds, innan jag la mig i min säng och inte gick upp på resten av sommaren. Nästan. Kära vänner... tack och lov att livet inte stannade så.
Oj, vilken mardröm! Starkt att du kommit tillbaka efter sjukdomen, och starkt att du vågar skriva om det här.
Jag har tänkt många gånger att det är tur att man inte vet i förväg hur lång tid saker och ting ska ta. Det mesta tar ju längre tid än man tror. Längre tid än man vill.
Hoppas du mår bra nu, jag håller tummarna för dig.
/Liv
Tack Liv. Jag mår bra för det mesta numera, men varje gång det slår till minns jag hur det var i Uppsala. Man får ett annat perspektiv efter en sådan resa och är tacksam för alla bra dagar.
Skicka en kommentar