Darrar lätt. Andningen är ytlig. De ettusennittionio orden framför mig har ramlat ur mina fingrar, felfria från början till slut.
Igår ägnade jag dagen åt att stirra och sucka över en text som inte ville sig. Ställde tusen frågor om vad det var som klingade falskt.
Imorse insåg jag vilken färdighet mina två månader borta från tangentbordet har stulit. Felet jag gjorde igår var att jag berättade min historia. Jag gestaltade inte. Ett gammalt misstag, en läxa lärd sen länge.
Trodde jag.
Vilken skillnad! Vilken himmelsvid skillnad, på både textkvalité och skrivupplevelse.
Det är så här det ska vara att skriva! Det är det här jag längtat efter, den här kicken jag saknar och trånar efter.
Och kära vänner vad bra det blev. Orden kom av sig själv utan att jag behövde stånka eller svettas. Tänk att jag fick uppleva det igen.
Ja. Ni hade rätt.
6 kommentarer:
Det gamla misstaget ja. Har man ju gjort. Tack för påminnelsen!
/A
Men verkligen! Mer än en gång. Hur kunde jag glömma? Och hur kunde jag leva utan det all den här tiden? Inte konstigt att jag varit så himla gnällig.
I TOLD YOU SO! ;)
/A
Anneli: Javisst, javisst. Och jag visste det ju själv innerst inne, men sträckan dit är så... stenig.
(Ser fram emot att droppa det här till dig. Om nån dag eller tre.)
Härligt att du kommit igång igen! :-)
Jag med! Droppa till mig med!! Jag kan behöva läsa nåt roligare än uppsatser som inte håller.
Skicka en kommentar