lördag 23 mars 2013

Den nakna sanningen

Grattis!

Idag för två år sedan postades de första inläggen på Vilse. Jag startade bloggen i samband med att jag påbörjade återupplivandet av manus som legat i träda i många år, ett omskrivningsprojekt som jag kallade för "den andra skrivprocessen". 

Projektbeskrivning: Jag skulle ta mig an dessa gamla manus och få dem utgivna, istället för att bara skriva nya böcker hela tiden, som jag har för vana. Jag skulle hitta vad det än var som var fel och skriva om manusen från grunden, något jag gjorde tre gånger innan de skickades in för ett halvår sedan. Ovanpå omskrivningarna skulle jag lära mig branschen mer i detalj och göra mig bättre rustad för att arbeta med en redaktör en vacker dag.

Min tanke med bloggen var att den skulle vara ett utlopp, en plats att ventilera skrivrelaterade tankar och till en början delade jag inte adressen med någon, utan den var bara min. Över tid har det förändrats i enlighet med planen.

Två år har gått. Två år av oavbrutet arbete. Månadsvis har jag lagt 20 timmar i veckan på mitt skrivande, vilket som alla vet är en halvtidstjänst - obetald - men även under de perioder när jag haft mycket annat på mitt fat har jag lagt ofattbart många timmar på mina manus varje vecka.

Och nu är det dags. Sanningens ögonblick är här. Två år har gått. Två år.

Ta 52 veckor gånger 2 och räkna ihop det med den där halvtidstjänsten och vips, så kan ni se vad mina böcker är värda för mig i arbetstimmar - och då pratar vi ändå bara omskrivning, jag skrev dem en gång i tiden dessutom och därutöver talar vi om säkert dubbelt så många timmar av tankeprocess, synopsisplanerande och berättarnödvändigt dagdrömmande.

Hur har det gått? Vad är resultatet?

Ja, jag är inte utgiven. Jag har inget bokkontrakt. Jag har inte nått målet.

Men har jag misslyckats? Låt oss titta på vad jag uppnått:

Jag skrev om seriens första bok två gånger under ett halvårs tid. De största förändringarna då var att tajta till historien och göra varje händelse en del av flödet framåt. Allt måste leda någonstans.

Jag klev rakt ut ur min bekvämlighetszon och bad människor läsa boken, människor för vilka jag förut aldrig ens nämnt att jag skriver. Ovanpå det bjöd jag hem alla och lyssnade på deras kritik.

Jag tog paus. Jag skrev trilogins fjärde bok för min egen skull och hittade berättelsens sanna röst. Jag skrev det bästa manus jag någonsin skrivit. Läsarreaktionerna var oväntade, starka. Positiva.

Jag satte mig ner och skrev om första boken en gång till. Den här gången bytte manus språkdräkt helt och hållet, fick en ny röst och nya scener föddes som tog boken till en helt ny nivå.

Jag hade vid det här laget börjat prata med likasinnade om skrivande. Jag lyssnade, jag pratade, följde Debutantbloggen slaviskt under hela 2011 och 2012 och jag läser den än. Jag reste till Stockholm och satt på en filt och pratade författande i tre timmar. Jag fick gästblogga.

Jag picthade mitt manus för en redaktör, med lugn och säker röst och fick positiva reaktioner.

Jag skrev om andra boken, till betaläsarnas applåder och förtjusning.

Jag blev refuserad igen, men fick mitt livs första omdöme. Det fanns saker i manus som lektören tyckte var bra, saker som jag själv tycker att jag är bra på.

Jag ser texten på ett annat sätt nu. Har slutat vara så sentimental, är mer professionell. Jag ser brister, jag letar förbättringar, jag har tränat mitt öga väl. Jag är en målsökande missil.

Jag vågar ta kontakt med redaktörer på ett annat sätt, ser förlagen i ett annat, mindre romantiserat, ljus.

Jag har gjort fantastiska, värdefulla bekantskaper, både med publicerade och aspirerande författare som jag sätter enormt värde på, bekantskaper som jag aldrig gjort för fem år sedan när skrivandet bara var något mellan mig och mitt tangentbord.

Jag har förändrats. Min text har förändrats. Min arbetsprocess har förändrats.

Detta är min ärliga utvärdering och den får mig att tro att min gode vän och författarkollega hade rätt när han sa att jag aldrig skulle se mig själv som en misslyckad författare.

Det gör jag nog inte. Jag kanske rent av vägrar.

Jag har kommit långt och jag tänker fortsätta.

8 kommentarer:

Theresa sa...

Wohow!!! Bra text att komma tillbaka till, om och om igen, tror jag (speciellt efter ett refuseringsbrev). Visst ar det fantastiskt nar man utvarderar sig sjalv och inser att utveckling faktiskt har skett, och valdigt mkt av det? :) KRAMAR!

dorro sa...

Du är grym! Det har varit en ära att få vara med på din resa. Att lyssna till din entusiasm och läsa dina ord är fantastiskt. Jag vet med säkerhet att dina böcker kommer bli utgivna en dag för något annat alternativ finns inte.

Puss på dig!

Vilse sa...

Theresa: Ja, jag måste säga att jag har befarat jubileet lite grann, att jag känt att jag inte nått så långt som jag kanske hade velat.

Men jag har tänkt om. =)

Dorro: Tack, vännen! Jag hoppas och tror att du har rätt, frågan är bara hur, när och på vad sätt jag kan påverka.

Kära Syster sa...

Mitt motto i livet: "Det blir aldrig som man tänkt, men ofta blir det mycket bättre". Och till slut kanske man når det där målet man går och hoppas på, fast på helt andra vägar än vad man tänkte från början. Och ja, jag tar mig rätten att bli lite pretentiös på bemärkelsedagar.
Din blogg är inspirerande! Kram och grattis!

/Elin

Vilse sa...

Elin, vilket livsmotto, snacka om att inspirera! Tack och stor kram!

Kära Syster sa...

Grattis vännen på jubileumsdagen! Vilken resa, vilket inlägg. Jag är så glad att jag lärt känna dig och får vara med på ett litet litet hörn.

KRAM!

/Anna

Villeosagamamman sa...

Jag tänker heja dig ända fram till mållinjen! KRAM!

Vilse sa...

Anna och Villeosagamamman: Tack, tack, tack! Ni vet båda precis vilka hörn ni varit med på och hur tacksam jag är. =)