Det finns många delar av "värka fram en berättelse innan jag sätter mig vid tangentbordet" som jag verkligen inte tycker om. Värkarna till exempel, och väntan. Ändå gör jag på det viset. Jag kan inte skriva innan jag har relativt mycket klart för mig, men jag vill inte ha allt. Mycket ska få hända längs vägen, men det följer ändå den väg som är bestämd. Alltid.
För att fylla ut det där första skelettet ställer jag en massa frågor och oftast får jag svar på dem i samma stund som jag ställer dem. Varje svar bär med sig fler frågor, fler idéer och likt snöbollar växer de i nedförsbacke, oftast utan större ansträngning.
Åh! Jag önskar att jag kunde berätta varenda detalj för er, varje aha-upplevelse. Eller åtminstone varför boken är Onämnbar. Men i den här branschen har vi för vana att hålla på vissa saker, och även om jag pratar mer än andra, pratar inte heller jag om allt.
Men den här fasen som jag befinner mig i nu, "att ställa frågor för att nå oväntade svar som knyter vackra knutar", det är en storfavorit. Att se något man redan älskar växa fram på det här viset är förtrollande och jag hade varit närmare fasen "nu står jag inte ut, nu börjar jag skriva vare sig jag har tid eller inte" om det inte var för att detta är en bok som till skillnad från vad jag brukar skriva, kräver sin research.
Därför fortsätter jag skjutsa bollar ner i backen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar