lördag 9 november 2013

Det som aldrig får glömmas

Mina vanliga läsare får hålla i sig, men idag blir Vilse politisk. Jag kan inte hålla orden tillbaka.

Under natten som följer är det 75 år sedan som tusentals synagogor och judiska butiker vandaliserades, tiotusentals judar fördes till konsentrationsläger och hundratals mördades på stört. Kristallnatten, en räd som genomfördes av nazisterna. Miljoner skulle dö under åren som följde.

Jag var inte där, men jag glömmer det inte. Jag minns lektionerna från skolan, jag minns de svartvita filmerna. Jag minns historierna, människorna, levnadsödena.

Men många har glömt. Alltför många.

De har glömt den enkla sanningen i att en människa är värd vad en människa är värd, vem hon än är och var hon än befinner sig i världen.

Låt mig berätta för er hur mitt liv kunde varit annorlunda om historien tagit en annan sväng.

Min närmsta väninna, som är en fantastisk, generös, kreativ och kärleksfull människa, hade aldrig funnits. 

Om inte hennes farmor hållit ihop under åren i gettot hade mitt liv blivit ett annat. Om inte hennes farmor vågat hoppa av tåget till Treblinka, hade min väninna aldrig funnits. Om inte hennes farfar hållit sig borta från Polen när det var som värst, hade hon aldrig funnits. Hur hennes mormor och morfar egentligen överlevde vet jag inte, men jag vet att chanserna för att min väninna skulle finnas egentligen är tragiskt små. 

Hur hade mitt liv sett ut utan henne? Fattigt. Mitt liv hade varit oändligt mycket torftigare utan hennes vänskap och sätt att öppna mina ögon för nya, spännande upplevelser som jag inte provat annars.

Låt mig berätta om min dotter. Hon är kär i en pojke i hennes klass och idag var hon sur på sig själv för att hon inte vågade bjuda upp honom igår på skoldiskot. Om inte den här pojkens pappa vågat sig hit från sitt hemland, hade den här pojken aldrig tjusat min dotter med de där stora, vackra chokladögonen. Han hade inte ens funnits.

Hur hade mitt liv sett ut utan honom och hans bus och skratt? Fattigare. Mycket fattigare.

Idag minns jag de miljoner liv som släcktes för alla dessa decennier sedan, och alla de människor som kunde ha betytt något i någon annans liv, men som aldrig fick chansen. Jag undrar hur Europa hade sett ut om de fått stanna kvar. Jag undrar hur jag sett ut om de fått stanna kvar.

Men jag tänker också på alla de människor som berört mig med sitt mod när de kommit hit från grymma levnadsförhållanden. Människor som berättat om sina hemländer för mig, berättat vad släktingar fått utstå hemmavid eller det oberättigade hat som mött dem här i fredens land. 

Jag har älskat varje sådant möte. 

Jag vill inte leva i ett homogent samhälle. Jag tycker om nya traditioner såväl som gamla och jag tycker om skilda åsikter och unika röster, röster som aldrig hade hörts om de som hyllar Kristallnattens gärningar skulle få som de vill.

Åt den som skrev under demonstrationstillståndet slår jag näven i bordet. Åt dem som kommit hit för en fristad, för nya möjligheter öppnar jag min famn. Jag tänker på er, mina vänner, grannar, kollegor, klasskompisar. 

Jag tänker på er alla idag. Ni som stått upp emot, eller flytt ifrån Hitler, Saddam Hussein, Ceausescu, Mobarak, Bashar al-Assad eller annan förtryckare. Till er heder höjer jag mitt kristallglas och skålar för att ni berikar mitt liv.

4 kommentarer:

dorro sa...

Du är så bra på att formulera. Jag kan inte skriva sånt här hur mycket jag än skulle vilja. Såklart får detta mig att gråta som alltid när vi pratar om det hemska kriget eller vilket krig som helst. Min farmor och farfar är tacksamma för att du nämner detta, det vet jag och jag är tacksam för att jag är den jag är tack vare dem. Hur min mormor och morfar överlevde det vet jag faktiskt inte men det ska jag ta reda på. Det har vi aldrig pratat om.

Att nazisterna får vandra en dag som detta är helt absurt men samtidigt tänker jag som alltid. Även de är människor. Framför allt de under kriget. De hade inget val. De ville inte dö. De idag förstår nog inte bättre. De lever på en lögn och är nöjda med det. Den dagen Hitler möter Gud ska jag stå vid sidan och lyssna. Det vet du. Inget gör mig mer nyfiken än vad som kommer hända där.

Tack, kära vän!

Isa sa...

Och jag höjer mitt glas för att du uttrycker dina tankar så ärligt! Och för att du har så mycket kärlek i hjärtat <3

Vilse sa...

Det är hissnande att tänka på, hur annorlunda allting varit och hur annorlunda allting blev för miljoner människor. Hur någon kan fira det avskyvärda övergår mitt förstånd.

Och Isa - jag är Naturligtvis Precis lika glad att DU finns!! Kram till er båda och er härliga släkt idag.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Tack för påminnelsen! Ja, fram för att leva tillsammans i olikhet! Allting blir så oändligt mycket intressantare av det. :-)