Efter att ha ryckt in som timvikarie varje vecka hela terminen har jag nu huxflux fått ett riktigt vick på sju veckor med början igår. Jobbar dryga 75% från nu och fram till jul. Hurra!
Det är ett riktigt bra vick som lyfter mitt CV flera hundra meter.
Det är världens chans.
Det känns jätteroligt.
Det är vad jag velat ha hela terminen. Få prova på. Visa vad jag kan.
Hurra!
Sen känns det sådär att maken reser till andra sidan jorden under just den här perioden. Hämta, lämna, tvätta, jobba, natta barn själv. Hoppsan?
Men den stora frågan är naturligtvis den som ni redan tänkt:
- hur ska det gå med nanowrimo?
Hur ska jag hinna spotta ur mig ord och samtidigt vänja mig vid det nya livet? Hur ska jag hinna med barnen om jag ska skriva? När i all världen ska jag planera skrivandet när jag hela tiden måste planera allt annat?
Jag hade tänkt lägga ner. Hade planerat annonsera att sorry, det här kom upp och det är en chans jag måste ta.
Men så skrev jag över tvåtusen ord igårkväll. Det förändrade läget.
Jag ska göra vad jag kan, men jag måste tassa lite försiktigare. Det får ni leva med. Min kropp fixar inte hur mycket logistik som helst för det är som jag brukar säga: utan balans blir det ambulans.
3 kommentarer:
Svart humor. Kul:)
Så himla strongt att du fortfarande hänger kvar, ta det i din egen takt. Kanske köra på Livs linje och göra en halvmara?
Grattis till viket, det gläds vi åt, Nano eller ej. Kram!
/A
Hurra! Tveklöst. Nanotexten får väl bli vad den blir. Det är ju ändå lite experimentskrivande vi ägnar oss åt i nano, eller hur? :-) Och varje skrivet ord är bättre än ingenting.
Alltså, förlåt, det är ju jätteallvarligt med ambulans och man måste lyssna på kroppen och allt sånt där...
... men efter att ha målat större delen av kvällen och suttit uppe alldeles för sent så bara skrattar jag så jag GRÅTER åt ditt lilla ordspråk. "Utan balans blir det ambulans"... HILARIOUS!
/E
(Men seriöst, lyssna på kroppen. Man får bara en, har jag hört.)
Skicka en kommentar