onsdag 27 november 2013

En överkritisk författares rop på hjälp

Antar att det kan bli så när man går från redigeringsfas med lupp över text till att börja om med något nytt. Hur jag än formulerar mig så tänker jag:

Nej, det går inte, ungefär så här har jag formulerat mig förut, någon annanstans i de hundratals sidor text jag har bakom mig (curse my good memory!).

Nej, det går inte, det låter alldeles för vardagligt. Måste gestaltas bättre.

Nej, det går inte, det blir på tok för poetiskt.

Hur var det man gjorde nu igen när man skriver så där obehindrat och ändå blir rätt nöjd med sitt första utkast?

7 kommentarer:

Kära Syster sa...

Man bara skriver och låter det bli dåligt gestaltat och dåligt språkligt. Sedan redigerar man.

Och så är man supertacksam de gånger texten bara "flyter på" och påminner sig om att det är en på miljonen.

Inte? Nähä, då var det bara jag.

Men du, det där med stilen, jag kämpar som sjutton med att få e t t språk att funka. Så det är väl ofrånkomligt att saker upprepar sig. Det är ju därför man gillar sina favoritförfattare?

Oj vad jag längtar efter att få höra mer om den här historien, dess värld och karaktärer. LÄNGTAR!

/Anna

Vilse sa...

Är det så? Får man frasera sig om igen och igen efter samma mönster, utan att folk tycker man är totalt fantasilös? Det här måste faktiskt diskuteras mera.

Angående det andra: Jag tror att sluta tänka är en nyckel. Påminna sig om att man kanske inte hittat rösten än så här på sidan ett, kan vara en annan.

Men jag väntar oftast med att skriva tills orden kommer. De gör ofta det när jag gör något annat (kör bil, borstar tänder, bestämmer mig för att sluta skriva och gå och sova). Har jag bara ett par första ord som känns rätt, brukar en massa kunna flöda fram, en massa som man redigerar igenom under loppet av två dagar och sen ska det faktiskt räcka. Sen skriver man bara. Det är de där första orden jag väntar på och försöker tvinga fram utan framgång.

Jo... det där med världen och karaktärerna och alltihop... vi får se hur det blir med det. Den är Onämnbar av en anledning. Glöm inte det. Men sen älskar jag berättelsen, det gör jag. Eftersom jag är pinsam av naturen.

Tack för pepp, hur som helst. Jag måste komma på hur det är man gör när man bara skriver.

Kära Syster sa...

Ja! Vi ska verkligen prata mer om upprepning och stil och sånt:)

Jamen jag känner verkligen igen mig i det där med att börjar kommer till en. När man gör något annat. Men visst, även om den funkar som en katalysator för resten av texten, får den verkligen vara kvar? Jag har ändrat början i Urmakaren tusen gånger och trott att jag hittat den perfekta varje gång.

Nu försöker jag inte tänka så mycket på språk och stil och istället fokusera på perspektiv och fokus. Och gestaltning, ja. Ständigt denna gestaltning. Som jag fullkomligt skiter i under Nano:)

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Det är klart att man som författare får ha sina favorituttryck och språkliga signum. Som Anna säger, det vill man ju som läsare. Någonstans går det en gräns där det blir upprepande, men att hitta den gränsen är snarare en uppgift för redigeringsfasen (kanske till och med för testläsarna), inte för det första utkastet. Ja, hur gör man?

Är det inte här de här Nano-knepen kommer in i bilden (oavsett hur mycket eller lite Nano man är med i)? Ställ en äggklocka, se hur många ord du kan skriva på 10 minuter. Ställ äggklockan på 10 minuter till och slå det rekordet. Jag har kommit igång på det sättet några riktigt tröga dagar, känns jättefånigt i början, men man hinner inte tänka och efter ett par varv blev jag så inne i historien att den inre kritikern faktiskt höll tyst en liten stund. Och så inne i historien att jag struntade blankt i äggklockan.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Nejmen hej Anna! :-) Vad gör vi här egentligen? Ska vi inte skriva färdigt våra nanotexter just nu? ;-)

Kära Syster sa...

Hehe, nu känner jag mig påkommen Liv:)
Jorå, jag skriver när jag inte är här.
Kan man säga...
/A

Vilse sa...

Åh tjejer, jag älskar när ni tar Nanopaus genom att hälsa på avhoppare som mig!

Ni har rätt om Nanoknep och alltihop och hur jag nu bar mig åt fick jag ner fyra-fem rader under lunchen som jag hoppas ska växa ikväll till min första wordcount-uppdatering för veckan.

Men tack för all visdom. Författarsignum ska jag tänka och skriva som jag vill - och redigera bort överflöd sen. Tack!