måndag 4 februari 2013

Tankar kring Berg har inga rötter

Berg har inga rötter är en annorlunda berättelse med en riktigt bra gestaltning. Den är Manne Fagerlinds debutroman, och en stark sådan. 

Här kommer min läsupplevelse. Jag vill inte kalla det recension, det blir för pretantiöst, utan snarare tankar jag fick när jag läste. 

(Varning för eventuella spoilers.)

Början är riktigt bra. Jag älskar första meningen och drömmen som sätter igång berättelsen. Jag gillar presentationen av sönerna och jag älskar det uteblivna kapitel 5 (la ni märke till det? Det gjorde inte svensklärarsystern.) Det bygger upp så tjusigt.

När Lasse ringer sin son om att någon måste handla och sen tittar i kylskåpet och ser att där finns mat, då ryser jag. Fy så hemskt. Vilken insikt. Dödsdom.

I början är det ändå inte sjukdomen som är läsdrivet, utan den här Boman. Vem är han och vad har han egentligen gjort? Nyfikenheten driver mig att läsa vidare.

Men mittendelen, berättelsen om Boman, den glider inte lika snabbt förbi. Jag blir illa till mods och undrande. Är Lasse riktigt frisk? Har Boman rätt och Lasse är sinnessjuk på riktigt? Jag har svårt att acceptera att Lasse inte vaknar ur sin bitterhet, att han verkligen inte kan göra något åt sin situation och jag undrar om det finns människor som är sådana på riktigt (och inser att det gör det och att det är sorgligt.) Trots att det här är den långsammare delen av boken är den bra. Det är välskrivet, både språkligt och dramaturgiskt, men innehållsmässigt sjunker jag som läsare ner i ett hål. Har han haft ett så miserabelt liv och nu ska han dessutom bli sjuk? Himla sorgligt.

Höjdpunkten för mig var när Ivana kliver in på scen. Hela mitt läsarhjärta fullkomligt jublar när Lasse får en kompis en stund, någon som intresserar sig för hans ikoner och hans intresse för matlagning. Det faktum att jag upplevde detta jubel är en eloge till Manne. Ruskigt välgjort.

Sen går det ändå utför, sjukdomen skildras mästerligt och stundvis tänker jag att det kanske inte är så illa som man tror, om det här skulle bli min lott. Lasses liv blir lyckligare, hans berättelse skrivs om och blir det den borde varit. 

Jag som läsare tror mig veta hur det var, tror mig förstå att ingen av de berättelser som Lasse erbjuder är den sanna, men jag kan gissa mig till sanningen genom det han säger. Men trots mina konstanta analyser kvarstår faktumet att jag bara gissar. Jag kan ha fel, och det ökar spänningen i boken.

När Lasse till slut inte längre känner igen sin son sörjer jag.

Språket passar perfekt och innehåller mer än en metafor som skapade avundsjuka (ååh, varför kom inte jag på den?). 

Budskapet då? Ja, jag har suttit på en filt och lyssnat på Manne när han talade om sin tid i hemtjänsten, om tråkig mat och sunkigt kaffe och samma budskap finns i boken. Jag håller med min svensklärarsyster om att alla elever på hennes program, vård och omsorg, borde läsa den och bära med sig synen av att människor är människor. Det ska bli jätteintressant att höra vad hennes elever kommer fram till när de plöjt igenom klassuppsättningen som min syster beställt.

Jag vet inte vad Manne själv ville åstadkomma med boken, men jag bär med mig detta budskap: Bli inte bitter. Låt inte andra diktera livet åt dig. Var din egen lyckas smed. Kanske tycker någon att det låter klyschigt, men Mannes bok är allt annat än sådan, det lovar jag. (Annars plågas jag till största delen av en enorm nyfikenhet: hur hade Manne tänkt sluta boken från början? Vilka var de där tolv sista sidorna som  jag vet att Mannes redaktör redigerade bort?)

Det är som jag sa en annorlunda berättelse med ett annorlunda tema, och det gör det desto intressantare att se var Mannes författarskap ska bära honom härnäst. 

Jag ser fram emot hans andra bok som kommer ut senare i år.

2 kommentarer:

Kära Syster sa...

Åh vad bra du beskriver boken! Själv har jag bara ett diffust minne av den kvar, men den förföljer mig fortfarande, sedan jag läste den någon gång i höstas. Den fastnar och verkar inte vilja släppa taget. Sannerligen en mycket skickligt berättad historia. Kul att en hel klass ska läsa, hoppas att det blir intressanta diskussioner.

/A

Villeosagamamman sa...

Hehe, det blir alldeles säkert intressanta diskussioner eftersom en viss fröken tänker bjuda in (läs: tvinga dit) en viss författarsyster att styra upp det hela. Inte för att jag inte själv läst och begeistrats över boken i fråga, utan för att det säkert blir mycket mer spännande då. Hohoho, skrockskrock.