En gång på litteraturvetenskapen skrev jag en analys av berättartekniken i kapitlet "Slaggen i Liège" ur PC Jersilds Calvinos resa genom världen. För säkerhets skull vill jag bara nämna att jag tyckte verkligen inte om Calvinos resa genom världen (och heller inte någon annan Jersild som jag tvingats läsa), men jag kom att tänka på den där briljanta analysen häromdagen.
Kapitlet "Slaggen i Liège" handlar egentligen om kungen av Belgiens massaker i Kongo och utspelar sig i en tågkupé med två personer i: Calvinos och läsaren. Dessa två har en dialog kapitlet igenom som berättaren lägger sig i mot slutet och det blir någon sorts metatext mellan berättaren och läsaren. Otroligt underligt, men ack så roande för den analytiskt lagde (läs: Vilse). Sen håller berättargreppet inte hela vägen och boken som helhet är det mest förvirrande ni kan tänka er (mer en samling noveller än något annat), men det tar inte bort det faktum, att en av karaktärerna i sagda kapitel är läsaren själv.
Erin Morgensterns The Night Circus, som jag började läsa i höstas, inleds med en prolog i vilken läsaren är huvudperson. Prologen är skriven i presens och personen som betraktar den magiska cirkusen är "you", alltså läsaren själv. Det skapar stämning som inget annat kan jag meddela och gav mig inte bara gåshud utan tåkrull.
När jag nu i helgen låg och funderade på det ena och det andra när jag var förkyld och degig i hjärnan, insåg jag detta samband. Det är två mycket olika texter (varav jag bara tycker om den ena, ni kan ju gissa vilken) och stilgreppet, om jag får kalla det så, skapar två helt olika texter, men det går inte att blunda för att det är samma stilgrepp.
Det lockade.
Jag tänkte "det här vill jag också pröva." Projektet som kom till sinnes var Boken som Ligger på Lut, den som jag bara skrivit två sidor på, och vet ni vad som hände i mitt huvud?
Jag insåg att under de här två sidorna *trumvirvel* använder jag läsaren i berättelsen! Helt utan plan eller avsikt eller medvetenhet, har jag dragit in läsaren i texten. Först trodde jag att det bara var läsartilltal á la Astrid Lindgren, men det är det inte! Ha! I ett helt annat syfte än Morgenstern och Jersild dessutom, för att skapa en helt annan stämning.
Men effekten är nog densamma i alla tre. Läsaren vaknar. Skrattar lite kanske. Och sen börjar själva historien.
Me like!
2 kommentarer:
RYYYYYS!
Har inte analyserat stilgreppet i Night Circus så noga, men hela förstasidan känns ju i kroppen! Tror du sätter fingret exakt på vad det är som sätter stilen och det är verkligen fantastiskt. Enkelt, kanske någon skulle säga väl enkelt, men ack så briljant! Hon har ju en förmåga att skriva runt saker istället för att peka direkt på dem och ändå få läsaren med sig vilken syns tydligt i hennes kortberättelser på bloggen. Ordkonstnär, kallar jag henne.
För ett tag sedan twittrade jag en fråga till henne och fick svar! Vilket gjorde att jag var tvungen att ställa en följdfråga och fick svar igen! (Det handlade om hur hon döpt kapitlen), så om du vill prata berättarteknik med henne över twitter verkar hon finnas till hands:)
Nä, nu spritter det i skrivarfingrarna, det är så väldans trevligt på din blogg, men borde hänga mer i Scrivener-dokumenetet.
Todeloo!
/A
JAA, till Scrivener med dig! Är inte ALLS avundsjuk. Saknar inte ALLS skrivandet. Är inte ALLS på gång att öppna tomt dokument och skriva loss på trean som surrat i huvudet sen i lördags. Kämpar inte ALLS emot.
Och jag håller med dig om Morgenstern. Hon säger ingenting rent ut, hon målar scener och bilder.
Skicka en kommentar