Det var en synnerligen lång dag igår, helt utan skrivande. Det kändes ändå okej för jag hade ju skrivit tolv (!) sidor dagen innan. Barnen somnade sportlovssent och mannen och jag var ovanligt trötta när alla tre barn + översovande kompis till slut somnat och då fattade vi det idiotiska beslutet att se på vår serie först och sova sen.
Sen kör jag nogsamt min tandtråd och borstar tänderna. Det är ett moment som tar en liten stund och precis som när jag duschar på morgonen är det ingen som stör mig. Min man kan inte telepati och har inte för vana att prata med munnen full av tandkräm så stunden vid badrumsspegeln är tyst och mina tankar får göra vad de vill.
Igårkväll bestämde de sig för att reda ut hela problematiken med den återstående scenen och börja varva repliker med förklaringar i snygga rader, bara att skriva av.
Och klockan var kvart i tolv.
"Nu känns det jobbigt," sa jag och satte mig på sängen medan mannen dråsade ner på sin kudde halvt medvetslös. "Nu skulle jag kunna skriva två sidor på kanske fyrtiofem minuter. Men då blir klockan halv ett och antagligen blir den ett innan jag kommer i säng."
"Mmm..." Mannen öppnade knappt ögonen.
Jag släckte lampan och la mig ner.
Sen låg jag där arg som ett bi medan orden malde på och bara blev snyggare och snyggare. Jag formulerade ett blogginlägg om hur mycket jag HATAR att inte få skriva när jag verkligen vill, men att min hälsa faktiskt inte tillät att jag gick upp.
Jag somnade till slut. Jag var duktig. Jag gick inte ens upp och skrev inlägget.
Det tackar min kropp för.
2 kommentarer:
Ooh, jag har skrivit så många låtar i huvudet och sen somnat ifrån dem och inte kommit ihåg när jag vaknat (fast jag alltid tror att jag ska göra det). Hur funkar det för dig, kan du rekonstruera?
/Elin
Du med! Tack, nu känns det bättre.
Jo, magin och perfektionen är ju försvunnen, men jag minns kontentan och hoppas på det bästa. Har inte vågat sätta första ordet än. Ska göra det nu.
Skicka en kommentar