Poesi på kvällskvisten

Fördelen med att ha en syster som faktiskt jobbar som svensklärare (vilket jag är utbildad till, men aldrig jobbat som) är att jag hela tiden får rota fram saker ur min hjärna för att hon behöver dem till sina lektioner. "Hur definierar du Upplysningstiden? Tycker du att X följt instruktionen i den här uppsatsen? Finns det någon bra dansk film vi kan se? Heter det arkaisk genitiv? Vet du var jag kan hitta hela den här dikten av Tranströmer?" På så vis hjälps vi åt, söstra mi och jag, hon med mina manus och jag med hennes undervisning. 

Dikten hon letade efter ikväll var den som heter "Svarta vykort" och andra strofen är känd och lättbegriplig, men första kunde jag inte minnas att jag läst. Jag läste den nu och förstod den inte. Jag sa till min syster att den var obegriplig. Sen började jag resonera. 

Och sen lossnade allting! Dikten öppnade sig som en blomma, helt på riktigt. Har inte varit med om en så givande diktanalys sen jag läste lyrik på GU för tre år sen. Heja Tranströmer! (Systern och jag kom för övrigt fram till (igen) att han förtjänade Nobelpriset så fett.)

Här kommer dikten, tillsammans med ett litet tack till systern för ytterligare en givande kväll!

SVARTA VYKORT

I

Almanackan är fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

    brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

    sys i det tysta.

(Det vilda torget, 1983)