Ingen kakafoni än

... men väl ett stilla brus av röster.

Den tredje boken i trilogin har alltid varit min favorit (ända tills jag skrev den fjärde). Dels för att den börjar pang på, utan vare sig startsträcka eller upptakt, dels för att upplösningen är så sagolik strålande av kärlek och dels för att skrivarupplevelsen av den tredje boken är det bästa jag varit med om i mitt liv.

Jag skriver inte om den än, inte på papper, men den ligger på plats i lilla hjärnan - ni vet den delen av hjärnan som sköter allt reflexmässigt i kroppen - och där mornar den sig ordentligt. Gör sig ingen brådska.

För ett par veckor sen sa jag att det inte var så mycket nytt som skulle in i den här boken och omskrivningen skulle inte bli lika omfattande som med den andra boken.

Jag börjar ändra uppfattning.

Det är fortfarande bara två nya berättelser som ska med och inte mer än så, men det är så många småsaker som ska till, så många förunderliga detaljer ur regnbågens hela register, som kommer att förhöja den här boken till höjder jag knappt trodde var möjliga. 

Jag är så tacksam till alfa- och betaläsare som utan att de vet om det själva, säger saker som under årens lopp gror och får fäste och ger mig de paradigm jag behöver för att plocka fram dolda händelser, seder och personer ur djupen. 

Ingenting skriver jag, ingen kakafoni av röster förföljer mig och trugar mig till ofödda dokument, men bruset  av nytt är så vackert och lugnande. Detaljerna skimrar i vårljuset och jag njuter av deras sälla sällskap.