... till dagens inlägg på Debutantbloggen. Jag har skrivit mycket på Vilse om att lyssna på mina karaktärer och att jag många gånger tror att de finns på riktigt (något som verkar smitta av sig till läsare). I min kommentar på Debutant skrev jag om tidslinjer. Låt mig utveckla något.
Jag har en tidslinje som sträcker sig över sextio år världshistoria i en främmande, magisk värld, en tidslinje jag gjorde för elva år sen. Sen har jag tidslinjer för varje bok och för tiden som går mellan böckerna. Dessa gör det lättare att hålla reda på hur gamla alla är under varje skildrat år, när de gifter sig, tar examen osv.
Men det är inte bara därför jag har dem, för att slå upp hur gammal någon var vid en viss tidpunkt. Tidslinjerna har en förmåga att skapa sidoberättelser. Om X händer då och Z händer femton år senare, och killen i fråga bara är så här gammal, då medför det tio tomma år här som ser väldigt konstiga ut. Vad sjutton hände då? Och vips så går hjärnan igång.
Ibland får jag berätta någon av dessa sidoberättelser, ibland är det bara någon som refererar till dem. Men de finns och resultatet är alltid detsamma:
De bygger världen, bidrar till helhetsbilden och införlivar i läsaren en känsla av att det är en hel värld det här handlar om, det finns alltid mer att upptäcka. Livsberättelser och traditioner som aldrig omskrivits, finns ändå. Glimtar här och där vittnar om den där fullständiga världen som lever sitt eget liv, vid sidan om karaktärernas. Där finns främmande kulturer och seder, där finns dolda släktskap och sorger och varje gång som någon gör något, är det på grund av dessa bakomliggande faktorer som trots att läsaren inte hört hela historien, ändå finns.
Och jag älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar