Les Miserables

Vi såg Les Miserables i helgen. Den var fantastisk. Ska försöka fatta mig kort. 

Jag har alltid älskat musikalen och sett den på scen på GöteborgsOperan. Jag har lyssnat på skivan och sett filmen med Liam Neeson (som är baserad på boken och inte musikalen). Jag såg fram emot musikalfilmen - att få musikupplevelsen men med närbilder på de som sjunger. 

Ni som kan historien vet hur gripande den är och jag tvingar mig själv att hålla igen tappert under Fantines historia, men sen blir det svårare och svårare. Bölar värst på slutet. När Marius besjunger sina revolutionsbröder är det svårt att hålla tillbaka, dels för att det är så sorgligt, men mest för att Eddie Redmayne borde äga hela världen. *suck* Och jag som var lite kär i honom redan förut. 

Bäst var:

1. Skådespelarna. Älskar att det är skådespelare som kan sjunga istället för sångare som kan spela teater. Här kan vi snacka känslor. Tårarna, förtvivlan, kampviljan. 

2. Fotot. Parisvyerna, bergsvyerna och närbilderna. Mästerligt.

3. Gavroche. Världens sötaste unge med en cockney som får Michael Caine att låta som drottningen. Lilla Gavroche lockar oss både till tårar och filmens enda skratt.

Gavroche

Ett minus har jag: Hugh Jackmans vibrato. Ibland är det lite för ivrigt och det förstörde Bring him home lite grann för mig. Annars kan han ju sjunga och jag är helt övertygad om att det var precis så Jean Valjean såg ut.

Stora förvåningen: Min man hade nära till tårar tre gånger. TRE. Ni kanske inte förstår hur chockerande det är, men min man har gråtit en gång på alla de elva år som vi varit gifta. EN. Och då var det inte på grund av en film. =)

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om varje enskild skådespelare, hur Helena Bonham Carter är född att spela Madame Thernadier och hur förvånande bra Russel Crowe sjöng i sina solon. Men jag lämnar er här med en enkel uppmaning:

Se den.