Det diskuteras romance och feel-good på Debutantbloggen idag. Med ena ögat i ett sprillans nytt dokument tänker jag så här:
När jag skrev trilogins sista del 2008 gick jag balansgång längs en hårt dragen linje jag ritat själv. Även om bokens huvudsakliga huvudperson var flicka, så ville jag väldigt gärna att boken skulle tilltala både pojkar och flickor. Jag ville ha bredd och kärlekshistorien som fanns skulle hållas kort.
Så ser det inte ut längre. Om det är något jag gjort när jag skrivit om trilogin är det att ge romantiken mer utrymme. Kanske är det dumt, men jag tror inte det, eftersom berättelsen som helhet vinner på det. Kärlekshistorien är värd att berättas och den tar på intet sätt över, tvärtom tror jag att den förhöjer resten. Där finns faror och spänning i mängder, och som min käre make alltid säger: ingen actionfilm/fantasybok är värd att se/läsa om där inte finns kärlek, något att kämpa för. Det var ingrediensen som fattades honom i Sagan om ringen, som Peter Jackson lyfte fram på gott och ont.
*tittar på sina helt nya sidor och suckar* Sicken romantiker jag tillåter mig vara en stund. Jo. Det här blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar