Någon skrev på facebook att det är roligare att springa i skogen än på löpband. Mer att titta på där. Jag tänkte i den andan berätta för er vad jag såg idag när jag tvingade mig genom min distans på gymmet.
Ett fönster. Utanför en parkering med bilar, en gata, ett hus och en blå container. Snö.
En display med siffror som tickade fram alldeles för långsamt.
Vita hustak, gyllene sommardagsljus och stora grönområden.
Ett sällskapsrum med en gigantisk bokhylla i smide och en obekväm, avig stämning mellan två personer i rummet.
Ett stall med underliga djur. En kyss. Ett kommatecken som behövde flyttas och två ord läggas till. En obestämd mening som förklarar att den hemtrevliga stämningen inte alls uppfattades som vardagsgrå, utan tvärtom förunderlig. En hand som läggs i en annan. En kylig kommentar, ett försök att släta över.
Ett par gröna ögon som inte vågar titta upp.
Någonstans där fick jag håll och måste fokusera på displayen för att öka/sakta farten för att inte krokna. Men orden fanns kvar, texten flimrade framför ögonen och jag började repetera och skapa att-göra-listor för att kunna göra tillägg när jag kom hem.
Sen stirrade jag på den blå containern och beundrade mina siffror.
Jag klarade distansen.
4 kommentarer:
Wow, jag har åxå set dn där containern och parkeringen, men inte stallet och bokhyllan och romantiken. Jag ser fram emot att se dem vid tillfälle!
Haha, underbart!!!
Oj vad du ser mkt när du springer. När jag går på bandet ser jag biffiga killar som gör pull-ups och jag undrar om jag ska klara det en dag. Och så går jag där och dör av tristess för löpbandet är bland det tråkigaste som finns men ibland måste man ha tråkigt också :P
Tråkigt? Löparband?
Nej. Kan inte se det. =)
Skicka en kommentar