Skrivandets belöning: att nöjesläsa något helt annat

Igårkväll läste jag ut Nattens cirkus, eller The Night Cirkus, av Erin Morgenstern. Den har varit mitt pris, mitt mål under skrivperioden som (äntligen) tog slut i veckan. 

Jag har förtärt den, med omslag och allt. Jag har läst ut den, men alls inte lämnat den.

Här följer min läsupplevelse, mina tankar så långt jag kan dela dem utan att ge bort för mycket och så långt som mitt språk förmår sätta ord på något så fulländat. 

Prologen är makalös och griper tag direkt. Sen rullas det ut en gobeläng av händelser som stundvis kan kännas förvirrande med för många olika personer som presenteras, men snart vävs allting ihop och det är då som berättelsen på riktigt tar sin början. Ganska snart inser jag att det är två separata tidslinjer som gestaltas, den ena berättar cirkusen födelse och den andra... något annat. Jag hade läst drygt hälften när jag räknade ut vad detta andra var och det skulle visa sig att jag hade fel. Underbart.

Medan jag läser går författarhjärnan på högvarv och tusen tankar vill komma fram. Tankar som analyserar språket och planteringen och försöker räkna ut var planteringen leder eller var jag hade lett den om den varit min, tankar kring egna halvt bortglömda romanprojekt och vad jag kan ta med mig ur all den inspiration som ligger för mina ögon in i nästa projekt.

Men i läsarhjärnan är det tyst. Inom mig är det alldeles stilla. Förunderligt stilla. Boken lägger sig som en mjuk, varm päls kring min kropp och mitt hjärta att jag har aldrig upplevt ett sådant märkligt läsarlugn. 

Bokens största förtjänster är språket/gestaltningen och berättartekniken (och att omslagets betydelse växer ju längre jag läser.)

Språket är så rikt men samtidigt makalöst snävt. Aldrig skulle jag lyckas säga så mycket med så lite, trots att jag många gånger försöker. Ibland svävar det ut i detaljrikedom på ett sätt som jag sällan uppskattar som läsare, men det fungerar här. Om det gör.

Berättartekniken har jag redan nämnt när det gäller tidsaspekten, men det är perspektivet som förtrollar mig mest. Om ni bara visste vad jag analyserat och funderat för att bestämma hur nära karaktärerna berättarperspektivet ska ligga i min serie, och Morgenstern lägger det förvånandsvärt långt bort, men lyckas ändå skildra dem nära. Det är ren berättarmagi. Jag känner mig som en fluga på väggen, en kamera. Inget sägs rent ut, men jag kan lägga ihop det mesta ändå och varje nedslag som görs inuti en karaktär skapar stormar.

Nu lägger jag händerna bakom ryggen och tvingar mig själv att sluta skriva, men alla med intresse för litteratur borde läsa den här boken.

Sist men inte minst: Tack, Anna!