En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.
Men för läsarna tog det bara två dar.
Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.
Dagen efter kom ännu än hyllning.
Dagen efter det en till.
Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.
Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.
För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt.
Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.
Men hjärtat är alldeles stilla.
Hjärtat ser bakåt.
Inåt.
Hjärtat ser Liannes leende ögon.
Hennes gillande. Hennes uppskattning.
Under så många år var hon besviken på mig.
De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.
Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.
Och jag misslyckades.
Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.
Och nu är hon nöjd. Tillfreds.
Till och med stolt.
Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.
Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.
Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.
Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.
Jag njuter av deras sällskap.
Platsen blir komplett först i deras gemenskap.
Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.
Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.
Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.
Fingrarna på pianot ledsagade rösten
och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.
Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut
existerade samtidigt.
Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida
Lianne log, Iam log större
och mitt hjärta var fyllt till bredden.
3 kommentarer:
Jag gråter en liten diskret tår här på t-baneperrongen, för att du skriver så fint. Och för att jag fått börja lära känna Lianne och förstår varför hennes historia måste berättas.
Kram
E
En dag hoppas jag få veta exakt var du slutar och Lianne börjar...
/A
TACK, Elin! Att läsa dig säga det, att du förstår varför jag måste berätta, det värmer som få andra ord gör.
Anna: I en vecka gick jag runt och formulerade ett djupanalyserande inlägg som skulle besvara den högst relevanta frågan. Det var jättebra. I mitt huvud. Det återstår att se om orden någonsin når bloggen.
Men kram!
Skicka en kommentar