I slutet av nittiotalet reste jag med mina föräldrar och syskon till Duvemåla. Jag hade sett musikalen Kristina från Duvemåla, jag hade CD-skivorna och jag hade läst första boken. Jag gungade på Kristinas gunga och häpnade över stenen som hade regnat över Korpamoen under skapelsens alla sex dagar. Jag sjöng "Duvemåla Hage" så fort jag såg en vägskylt med ett namn som förekommer i sången. Jag var i exstas.
Sen insåg jag något sorgligt. Nämligen att jag aldrig kommer få träffa Kristina eller Karl Oskar. Som kristen bär jag på ett hopp om att en gång få träffa en massa personer, allt från min mormor till Julius Caesar. Men inte Kristina Nilsson från Duvemåla. Henne kommer jag aldrig få träffa, ens i en hoppets himmel en dag. För hon finns inte på riktigt.
När jag påbörjade omskrivningen av min trilogi slogs jag av samma känsla. Nej, slogs räcker inte, jag överfölls och förlamades av längtan efter det som trots vad jag kanske tror är omöjligt: Att få träffa personerna i mina böcker.
De kändes som vänner jag inte sett på länge. Saknaden var smärtsam. Den omöjliga saknaden.
Men så tänker jag så här: I en del österländska kulturer (och även andra) tror man att avlidna släktingar finns kvar så länge någon minns dem. Så länge som någon minns dem och pratar om dem, finns de kvar på jorden.
Och då känner jag nästa anstormning av känslor: Om det fanns fler som läste mina böcker än jag och mina systrar, om det fanns massor av barn som läste böckerna och pratade om dem och tänkte på dem, då skulle de i större mån bli verkliga. Mina älskade vänner i min berättelse skulle slutligen få liv.
Eller som Brandi Carlile sjunger i sången: But the stories don't mean anything, if you've got no one to tell them to.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar