Förra veckan skrev jag en helt ny text. Som att se solen igen efter en lång vinter. Som att andas fritt efter en lång förkylning. Jag har suttit i veckor och månader med omarbetning av befintligt manus, och att skriva nytt igen var ett härligt, friskt andetag.
Att flödesskriva är det bästa jag vet. Bättre än en god middag eller rolig semester. Detta till trots, fick jag hela tiden påminna mig själv om det under förre veckan. "Vilse," fick jag säga, "detta är det bästa du vet, njut nu av det. Ta hand om tillfället."
Varför måste jag säga så till mig själv? Jo, för att samtidigt som det är det bästa som finns, är det oerhört stressande om jag inte har obegränsat med tid till mitt förfogande, något som jag inte har. Jag måste vara mamma, jag måste sköta mitt hem, jag måste äta och sova även under dagar som dessa. Men all aktivitet som inte är skrivande under en sådan här period, oavsett dess längd, kan tyvärr inte ses som något annat än ett avbrott.
För jag bär runt på en hjärna som sprutar ord. Bara för att jag slutar skriva betyder inte det att orden slutar komma. De kommer och de kommer med en fart utan dess like. Och till slut bär jag runt på 20 sidor oskriven text (ibland har det varit 200 sidor). Jag stoppar in tvätt i maskinen och oroar mig för att några av alla dessa ord ska försvinna ur mitt medvetande om jag inte skriver ner dem omedelbart. Och så kan jag inte det.
Hur trevligt det än är att umgås med make, barn och vänner, kan jag inte stänga av tankekvarnen i mitt huvud som sprutar ut helt färdiga meningar. Underbara meningar! Och eftersom flödesskrivandet trots allt pågår under relativt sett kortare perioder måste det få vara så. Allt utom skrivande blir ett avbrott.
Men vilken njutning det då blir när jag väl kan sätta mig. De älskade, underbara orden som säger precis det jag vill ha sagt på precis rätt sätt. Att läsa dem när de väl finns bevarade någon annanstans än i mitt huvud är som att äta glass på stranden. En dyr, tjusig hallonsorbet.
Berättelsen i sig blev kalas. Vissa läsare tyckte jag skulle utöka den till en fristående bok. Jag vet inte om jag vill det, men publiceras ska den på något sätt. Antingen om den utökas och publiceras på riktigt, eller så lägger jag den på min hemsida en vacker dag när trilogin är utgiven, läst och omtyckt.
Då kan läsarna ty sig till hemsidan när de läst ut trilogin och allt känns så där tomt och vemodigt. När de blir vilsna, som jag, och inte vet vad de ska läsa nu. Då kan de läsa extramaterial och borttagna scener på trilogins hemsida och dröja sig kvar lite längre i min värld, njuta lite till. Det blir fina grejer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar