I en vecka har jag skrivit på början av manus. I en vecka har jag likt en ko tuggat samma gräs om och om igen, blind för min text, osäker på om första kapitlet bär eller inte.
Så sätter jag igång med kapitel två och tar mig runt på lite roligare mark med några nya småsaker som skulle få komma med. Det kändes ju bra. Men det skulle bli ack så mycket bättre.
För plötsligt träffar huvudpersonen honom. Han gör entré och läsaren får för första gången en bild av vem han är. Och genast blev skrivandet en fröjd och jag gick och la mig alldeles för sent med ett nyförälskat leende i ansiktet.
Så det är lika bra att jag erkänner. Jag är kär i den här berättelsen och jag älskar honom precis lika mycket som hon gör (eller åtminstone kommer att göra om tjugo år.)
Hoppas min underbara man kan ha överseende med det.
*motstår frestelsen att posta en bild på hur han kan tänkas se ut*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar