Komplimang

Jag har en god vän som är det närmaste jag har till författarkollega. Han är en drömmare med smak för ord och episka berättelser som arbetat som programmerare för att försörja familjen men skapat konst vid sidan av. Nu har han lagt om och ägnar sig åt en hel del illustrationer, men i egenskap av gammal skribent är hans råd värdefulla och han är en av de få som jag umgås med som faktiskt förstår vad jag pratar om av egen erfarenhet.

Den här veckan har vi kommit att tala om miljö kontra karaktärer. Det är ett ständigt återkommande tema i våra konversationer eftersom han (i egenskap av illustratör) älskar att beskriva landskap medan jag har en förkärlek för konversationer. 

Hursomhelst, jag kom att citera Varg Gyllanders kloka visdomsord om att inte sitta ner och vänta på gudomlig inspiration utan mycket av skrivandet handlar om att bara göra det.

Då skriver han (på engelska då han är från Kanada): This is the first rule of illustration. If I don't feel like painting, too bad. I have a client waiting, a deadline, and there is no option to sit and wait to feel inspired. I used to think this would take the magic out of creating paintings, but it has created the opposite --- it gives me a very powerful need to come up with inspiration when it's needed, rather than when it wants to come along. So I definitely will say huzzah for you, whenever you don't feel like writing but still do. That is the mark of a writer --- to write!

Har smålett åt detta till och från idag. Känns extra bra när Debutantbloggen talar om alla manus i byrålådor, alla refuseringar och brustna drömmar och att statistiken talar emot mig - de flesta författaraspiranter misslyckas.

Men inte jag väl? 

Jag tror inte det.