torsdag 8 november 2012

Broms


Det är sällan jag behöver bromsa mig. Jag vill helst bara skriva jämt, jämt och bli klar. Känslan av att vara klar och kunna läsa igenom berättelsen som jag älskar från början till slut är underbar. Jag gör allt för att komma i stämning, hitta nya trådar och tankar, allt allt som föder mer och mer text.

Men plötsligt idag tog jag bort händerna från tangentbordet. Det här blir inte bra, tänkte jag. Det här låter som en såpopera, lite som Barbie-filmerna barnen envisas med att se på när jag skriver. Så kan vi inte ha det.

Ibland ballar min fantasi ur och blir för mycket såpopera och det är något jag tillåter i mina dagdrömmar, men inte i böckerna. I böckerna ska alla små saker leda någonstans, leda framåt och till något större. Det är klart att jag tar med sånt som folk kan tycka är underhållande, men det finns gränser. Tydliga gränser. Det här  är visserligen en ungdomsbok och jag har försökt att göra karaktärerna lite mer tonåriga i den nya versionen, men det är ändå litteratur. Inte urtjusig finlitteratur, men litteratur, och då måste det finnas gränser på hur corny det får bli.

Just idag kändes de gränserna luddiga, så luddiga att jag nu överväger att slänga nya stycken.

Hm. Menar jag alltså, att jag ingen ska få läsa den roliga konversationen mellan killkompisarna om vad som hänt den ena av dem? Ajans. De är ju så roliga. Men... antagligen är det just den här scenen som blir too much.

Synd.

2 kommentarer:

Kära Syster sa...

Men ÅÅHH vad jobbigt! Och det värsta är att man ändå måste föda fram de där överflödiga scenerna, det går inte att bara inte skriva dem. Fast det ska jag definitivt försöka göra ändå...

Ta med det i extramaterialet?

/Elin

Villeosagamamman sa...

Ta med det i extramaterialet, definitivt! Det där som dina alfaläsare får läsa mesamma. Där, i en viss dropbox, där tycker jag det kan få sin givna plats.