Behov

Pernilla skrev häromdagen på Debutantbloggen om att vara författare. Att det är ett liv mer än ett yrke. Hon skrev en lång radda med saker som författare gör och jag kan skriva under på allihop. Precis så gör jag. Sån är jag.

En av dem var denna: 

"Att tacka nej till saker andra aldrig skulle nobba, bara för att få sitta hemma och skriva i lugn och ro. Att alltid väga det man ska göra mot det att få sitta och skriva istället."

Aaah. Så svårt! Igår tackade jag nej till att gå på bio med min mamma (en film som jag velat se sen i somras) för att det var onsdagkväll och det är bara då jag får skriva ostört på hela veckan. Det går inte. Jag kan inte säga upp det. 

Men det är så svårt. Varför, kan man ju undra. Varför är det så viktigt? Vad ska det spela för roll om jag får skriva eller inte, det är knappast som att det är mitt levebröd.

Och då tänker jag på vad Bon Jovi (av alla människor) sa på Skavlan (fritt ihågkommet): Alla undrar om jag tänker sluta, för jag behöver ju inte spela mer för pengarna. Men det handlar inte om pengar! Det har det aldrig gjort. Det är ju det här jag vill göra i livet. Det är det här jag brinner för.

Bon Jovi har sin musik och jag har mina böcker. Hans publik är något större än min.

Än så länge.