Olika berättarstilar

Jag fyllde år i somras och ville helst av allt gå och se La Delicatesse på bio med min man för att fira. Barnvakt tycktes omöjligt och vi hyrde Små, vita lögner istället, en annan fransk film som skulle bli en av de bästa filmupplevelser vi haft.

Mannen och jag var båda frälsta. Vi satt och pratade om filmen och dess berättarteknik i nästan en timme efteråt (riktigt så länge brukar man inte behöva, framför allt inte min man som inte är författare.) Allt var så nytt och annorlunda. Ingenting (jag upprepar: ingenting) var serverat på färdigupplagda fat och ingenting förklarades. Ingenting.

Och det var så befriande.

Det var Hollywoods stora motsatsfilm. Ingen sa "Hej, brorsan," för att underlätta för tittaren, utan (nästan) alla relationer förblev oförklarade. Vi visste inte hur det kom sig att de där kompisarna kände varandra och i många fall visste vi inte vad de jobbade med (eftersom det utspelade sig under semestern behövde det inte sägas.) Karaktärerna var trovärdiga och berättelsen totalt oförutsägbar. Vi visste inte om Antoine skulle få den där tjejen han snackade om hela tiden eller hur det skulle gå för stackars trängda Max. Det gick inte att förutse.

Och sen slutade den bara.

Den började mitt i alltihop och slutade utan direkt upplösning. Och det fungerade enastående väl. Tittaren klev rakt in i något, utan förklaringar, och kastades ut igen en stund senare.

Detta satte igång min hjärna på ett sätt som få saker gjort förut. 

Jag har en bok som vi kallar för Boken som Ligger på Lut. Det är den jag kommer att skriva när alla förlag tackat nej till trilogin och omskrivningen av den här tvåan är helt meningslös (alternativt den bok jag skriver när trilogin är utgiven - ha ha). 

Boken som Ligger på Lut är en annorlunda bok från mina andra. Den har ingen direkt berättelse. Ingen början, mitt och slut. Fast det är klart att den har. Det är tre vänner som checkar in på hotell och två dagar senare checkar de ut. Det är storyn.

Men sen kommer det bli lite fransk film av det hela. Hoppas jag.

Och idag när Sofia skriver om böckers grundläggande struktur, kände jag mig tvungen att prata om fransk film. Ska jag hårddra det (och det kan jag, jag är litvetare) är det väl klart att samma struktur fanns i Små, vita lögner, men ack så ytligt och flyktigt. Berättarstilen och berättartekniken skiljer sig markant från den klassiska story (ung pojke reser ut på äventyr, räddar världen, kommer hem) och det lockar och drar något kopiöst i mig.

Vad jag egentligen undrar (om någon orkar läsa hela vägen ner hit) är om det finns berättelser helt utan den där stommen som Sofia pratar om, och om de i sådana fall bara är såna här konstiga böcker som Calvinos resa genom världen (där varje kapitel upplevs fristående eftersom huvudpersonen byter namn, kön, tidsålder och ändamål hela tiden, men ändå ska vara samma person) eller om helt vanliga feel good-böcker som Boken som Ligger på Lut också kan lyckas med det. I någon mån.

För jag tror att de kan vinna på det.