Trots dunderförkylning tog jag mig till systerns fest för att, ja, hon fyllde 30. Och det gör hon bara en gång. Och hon är min lillasyster, den sista att fylla 30, och hon har väntat länge på det. Och jag älskar henne så mycket att jag till och med pysslat för hennes skull, jag som avskyr att pyssla.
Jag står och förser mig av osten. Gäster som anlänt lite senare tar mat. Någon smyger upp bakom, lägger armen om mig och viskar: Hur mycket ska du ha för att jag ska få läsa tvåan nu?
Jag vänder mig om och skrattar. Det är systerns käraste vän Herr S. Herr S håller på att läsa Ljus som varit dolt och är så full av tankar att han sprutar ur sig.
Först måste han peka på mig och säga "Fy, dig!" för det som hänt i boken som inte fick hända. Sen måste han säga att han aldrig läst en bok med så trovärdiga karaktärer.
Det faktum att det är den vanligaste kommentaren jag får, är ett själens balsam. Dessa häxor som är så verkliga för mig, framgår alltså som verkliga även för andra.
Sen kommer Herr S mest engagerade åsikt: han berömmer Iam. Iam är trovärdig, Iams utveckling genom boken inspirerar honom så till den grad att han berättar hur han använt det som butikschef på sina anställda (!). Sist men inte minst älskar han Iams bröder, för att de är verkliga, för att han känner sig hemma med dem.
Herr S själv har fyra bröder och inga systrar.
Jag har bara en bror.
Ändå tycker Herr S att min gestaltning av en familj med bara pojkar är trovärdig.
Jo. Kan vara den läsarreaktion som värmt allra mest.
Så här långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar