Det finns alltid nån som har det värre

och finns det inte det, kan man alltid hitta på en.

Man kan sitta där i soffan, timme efter timme kvällen lång, och följa historien i huvudet, där någon utsätts för riktigt omskakande händelser. Följa personens chock och trauma, följa med när de nära och kära får veta vad som hänt, hur de reagerar, hur de stöttar men ibland stjälper mer än hjälper. Se någon gråta i smyg och höra en annan ljuga för att släta över och låtsas att det inte var så illa som det faktiskt var.

Klart det blir avbrott. Klart man måste svara på frågor om vad man ska tänka på när man bakar muffins eller avstyra gråt och bråk, men annars sitter man där och läser en bok som inte finns på papper och aldrig kommer finnas.

Bara för att man kan. Bara för att det behövs. Ibland. Igår.

Härligt.