Min sanna målgrupp

Trilogin, som i verkligheten är en serie på fyra böcker, har alltid varit avsedd för ungdomar, men en av de saker som förändrats under omskrivningen är just målgruppen.

Från början var de kapitelböcker enligt kapitelbokens alla regler (kapitlen var alla lika långa, språket var lättbegripligt, det ruskigaste lindades in) men böckerna nådde inte fram kvalitetsmässigt förrän jag bestämde mig för att göra som jag ville och låta varje kapitel bli så långt som det behövde vara för spänningens skull, låta språket gestalta på ett sätt som jag var nöjd med och låta det som gjorde ont faktiskt göra ont. 

Målgruppen som varit 12-15 blev därmed mer diffus. Unga vuxna? Ungdomar, tonåringar? Ungdomsbok som tilltalar vuxna? Tror frasen som landade i följebrevet var: alla med lästörst över 12.

Poängen är att böckerna blev bättre när jag fick göra som jag ville, utan regler, och när lillasystern påpekat att tolvåringar inte förstår något av orden jag använder säger jag alltid: det är väl så man lär sig nya ord? Genom att läsa. 

Hur som helst har den sanna mottagaren alltid varit min lillasyster. Så länge som hon är road är allting bra.

Men. Ni förstår. När det kommer till målgruppen finns det ett tydligt mål.

Jag har alltid haft en önskan, att när mina barn når målgruppen i ålder, ska boken finnas att köpa. När de är gamla nog att läsa den här serien och dela min stora, magiska värld med mig, då vill jag kunna ge dem en egen kopia av den fysiska boken, och signera med Mamma. Det är målet.

Okej. Min äldsta dotter fyller tio år i vinter. Hon ligger före i läsning. För hennes del hade det alltså suttit fint om jag debuterade säg... nästa år.

Så. 

Igår satt jag på min säng och läste igenom omskriven text. Min stora tjej kom och la sig intill, med ögonen på skärmen.

"Är de inte vänner?"frågar hon med andra följdfrågor som tydligt indikerar att hon lyssnar mer än jag tror när jag pratar manus med systrar på telefon.

"Du får inte läsa," säger jag. "Det här är tredje boken."

"Men är de kära?"

"Det kan jag inte säga. De är inte kära i första boken."

Och vips, fem minuter senare, har jag öppnat pdfen till första boken och läser prologen högt för henne. För att hon bett om det.

Jag skulle bara läsa prologen och det korta avsnittet efter. Samma som i Skåne. Inte ett ord till. Hon ska ju få boken sen och läsa själv. Det har alltid varit tanken. Har ingen avsikt att ändra på det.

Men när jag nått så långt som jag tänkt läsa, finns det ingen chans i världen att hon låter mig sluta. Hon bänder upp min dator och ber mig träget läsa mer. Jag läser lite till och så fort ett avsnitt är slut planerar jag att sluta och så fort jag försöker stänga datorn, flyger hennes händer upp och hon utbrister att hon bara måste höra fortsättningen, att vi måste läsa hela natten, för det är den bästa bok hon läst.

"Du vet ju att jättemånga tackat nej till att publicera den," säger jag.

"De fattar ju INGENTING!" säger hon. "LÄS!"

Jag läser, det blir matdags, men sen tvingas jag tillbaka till min säng. Nyduschad kryper hon ner under täcket bredvid mig och lägger sitt våta hår på mitt bröst. 

Och jag läser. Och läser. Försöker sluta för att det blir sent, men hennes händer pressar upp datorn och beordrar fortsättning. Gång på gång.

Hon ställer någon fråga. På nåt ställe känner jag att gestaltningen går henne över huvudet, men hon förstår ändå vad som händer. Hon ligger okaraktäristiskt stilla och lyssnar, ögonen på skärmen. När hon fnittrar, fnittrar jag med. När hon brister ut i roat skratt flyger min själ tre varv runt rummet. Genom henne ser jag min värld och min framställning av den, för första gången.

Och jag känner i hela kroppen att detta - hon - var bokens sanna målgrupp hela tiden.