För ett tag sedan gästbloggade författaren Mattias Boström på Debutantbloggen. Han sa mycket som var intressant, men hans avslutande ord har stannat kvar.
Det är ett helvete att skriva en bok och ändå en ren njutning. Nu när boken är utgiven är det förstås häftigt när boken uppmärksammas, men ingenting går upp emot känslan av att skriva den. Jag kan fortfarande känna pirret från när jag lyckades få ihop vissa favoritscener i boken. Medan ris och ros för boken snabbt förbleknar, stannar detta pirr kvar. Och jag kommer inte kunna hitta någon motsvarande känsla om jag inte skriver ytterligare en bok. För en person som ständigt har jagat bekräftelse var det omvälvande att inse att det inte var bekräftelsen jag ville komma åt, utan det var skapandet som gav mig värme och extas.
Han har så rätt och när denna sanning verkligen satt bo, borde refuser och dylikt bli lättare att bära.
Visst blir jag glad när betaläsare tycker om mina böcker. Visst studsar jag runt om de verkligen påverkats av det jag skrivit.
Men känslorna som rusar runt i det ögonblick då jag får ett mejl, sms eller telefonsamtal, är ändå bara ett eko av det euforiska rus som jag upplever när jag skriver och lyckas formulera vad jag föresatt mig. Ett eko.
Detta ger tröst, men ställer också frågor. Skriver jag bara för skrivandet? Skriver jag för skrivandet och sen blir läsarreaktionerna en förlängning av lyckan som skrivandet gav, eller skulle jag klara mig utan dem?
Om jakten på någon sorts bekräftelse bara är en önskan att få återuppleva skrivarlyckan, skulle vi då överleva på skrivandet allena, utan att bli vare sig lästa eller utgivna?
2 kommentarer:
Det är nog olika. Jag avundas folk som har vanliga ordentliga arbeten och skriver lite på fritiden mest för sin egen skull.
För mig finns det tyvärr inget alternativ till att bli utgiven. Jag skriver för att läsas, så är det bara.
Om man kämpar såsom du gjort för att bli utgiven, då är du nog av samma sort som jag. Dömd men inte utdömd.
/A
Du har så rätt och du säger det så bra. Men i brist på gudmors trollspö och drömmars uppfyllelse är det en tröst att till skillnad från Askungen, älskar jag sysslorna som leder till balen, och inte bara balen.
Men klart jag vill bli läst och utgiven. Varför skulle jag annars utsätta mig för allt som jag gör?
Skicka en kommentar