För femton minuter sedan läste jag den sista meningen i trilogins första bok för min dotter. Läspasset, som varade i en timma och en kvart, var det bästa läspass vi haft, och bland de bästa stunderna jag haft. Äntligen - äntligen! - fick jag dela mina hemligheter med henne, vända mig om och se hennes ansikte då och då, läsa varje insikt, replik och slutkläm med största möjliga inlevelse. Började nästan lipa själv.
Eftersom jag har något sorts hopp om att fler människor kommer läsa den här boken en dag, kan jag inte avslöja allt hon sa, alla underbara tankar hon hade och slutsatser hon gjorde själv eller vilka delar som roade henne mest.
Men jag kan citera dessa två repliker.
"Alltså, mamma, jag var i CHOCK!"
samt
"Vi MÅSTE börja läsa tvåan imorgon!"
Ah, mitt älskade, vackra barn. Vad jag njuter när du vill gå vilse med mig. Klart vi ska läsa tvåan.
Så. Skrutit klart för den här gången. På återseende.
3 kommentarer:
JAAAA! Så härligt att hon har två böcker till framför sig!
/A
Jag unnarndig och henne denna fantastiska upplevelse av hela mitt hjärta. Uuuuuuunderbart!!
Anna: Ja, men visst är det?? Tre egentligen, men som sagt, hon måste nog fylla femton eller nåt innan hon får läsa fjärde boken och tredje är under omredigering... men, men. Då får jag ju deadline på den med och motivation att göra klart.
VoSmamma: Jaaaa. Det är ju smått otroligt. Ungen kommer in på morgonen nu idag och börjar prata om slutet igen, huvudet fullt på 'na. Arma barn som inte har nån kompis att prata med om det hela, hon har ju munkavle... Hon får väl träffa sina mostrar och tjattra med dem. En till invigd!
Skicka en kommentar