Min mosters mantra

För precis tre år sedan tryckte min storasyster ner mig i en stol inne på Kicks för att hon ville ta hål i öronen, men inte tordes genomföra det, om inte jag gjorde det först. Osäker på om jag ens ville ta hål i öronen och undrande inför hur jag egentligen hamnat i den där stolen, stirrade jag in i kvinnan i spegeln.

Då kom min amerikamoster, som för tillfället var på Sverigebesök, och tog min hand i ett av sina hårda grepp, de där som alltid förvånar eftersom hon har så små händer. Hon såg stadigt in i mina ögon så som bara hon kan och så sa hon: You can do this. You can do hard things. Så log hon ett bländande Hollywoodleende och upprepade samma budskap igen.

Sen dess har de där orden återkommit då och då. I can do this. I can do hard things.

Detta var ingenting jag tänkte på igår när jag sprang Blodomloppet, mitt livs första lopp.

Det var ingenting jag tänkte på när jag försökte tränga mig fram genom en promenerande massa som tog upp hela stigen, det var ingenting jag tänkte på när jag besegrade Dödens Backe eller stampade fram långt ut i grässnåren i vänsterkant där man kanske kunde komma förbi och det var absolut ingenting jag tänkte på när den ena efter den andra Mr Darcyryggen passerade förbi mig och jag förstod att jag skulle komma sist i Kulturklubben, trots att jag var den i gänget som var frisk för dagen. 

Istället tänkte jag att jag var dålig. Att alla våra familjer sagt före loppet att jag skulle vinna, eftersom förkylningar och annat kommit i vägen för de andra två, och nu skulle jag komma sist. Jag tänkte att jag absolut inte ska springa Midnattsloppet som vi pratat om före loppet, då när alla är kaxiga och den positiva inställningen är lika livsnödvändig som andetag. Mest tänkte jag irriterade tankar om alla som var i vägen för mig, som inte fattade att man inte kan gå nio personer i bredd och att promenerande ska gå till höger och joggande till vänster.

Bittert tänkte jag att tydligen är det ett genomgående tema på alla fronter i mitt liv, att jag kämpar och kämpar och ändå går alla andra i mål före mig.

Men någonstans kring 3,5-4 km insåg jag att jag sprang ett lopp. JAG. Jag hade sprungit flera kilometer utan att stanna en enda gång eller ens gå en liten stund för att vila. Jag hade sprungit flera kilometer så fort jag kunde och jag skulle klara det sista också. Det tog mig fram sista biten, det tog mig uppför Dödens Backe.

När jag på upploppet såg min hurrande familj och en hejande Dorro (tack för att du kom!) så ökade jag till "nu blir jag jagad av vilda lejon"-fart och skrek mitt segervrål hela vägen in i mål.

Och jag slog personbästa. Jag hade sagt att bara jag klarar att springa på 35 minuter så är jag nöjd, för då är jag bättre än Martina Haag som sprang sitt första lopp på 36.

Jag sprang på 32:50. Har aldrig sprungit så långt så fort. Någonsin.

Det var först då som jag mindes min moster. När medaljen hänges om halsen, bananen skalades och segerfotona togs. När fötterna vilade på spårvagnen. När medaljen fästes på skrivarväggen över mitt skrivbord som ett bevis på att det går att nå omöjliga mål.

Då tänkte jag på min moster och kände hela vägen ner i tårna hur sant det var. På alla fronter i livet.

Jag klarar det här. Jag kan göra svåra saker.

Kulturklubben Goes Sport, med klubbens egen maskot Mr Darcy