fredag 14 juni 2013

Orden är min herre och jag är dess slav

Gomorron. 

Jag var uppe så sent igårnatt att jag knappt minns vad jag heter eller hur man gör när man håller ögonen öppna. Ändå har jag inte somnat om samma sekund som jag vaknat, utan natten och morgonen igenom har jag antecknat färdiga formuleringar på telefonen bredvid mig så fort medvetandet ryckts upp ur den grumliga sömnen innan jag fallit tillbaka ner i det svarta.

Natten ägnades åt ett dokument, så nytt och annorlunda att jag blir vimmelkantig. Man kan sammanfatta upplevelsen med att den tro som jag haft sen länge - att varje berättelse har sitt eget språk och sin egen röst - har förstärkts. Å det bestämdaste.

Nu har jag en fråga till er. 

Det här med besjälning. Det kan ju vara lite kul. Kan inte minnas att jag använt det nämnvärt förut. Att ge döda ting liv och röster har inte passat någon historia jag jobbat med tidigare. Jag har ingenting emot fenomenet, tvärtom anser jag att det kan vara effektfullt, men som sagt, det har inte fallit sig så.

Då är min fråga: om jag nu ändå går utanför verkligheten och gör en plats till berättare (jag menar, platser brukar inte ha ett medvetande), kan jag då gå ytterligare ett steg och göra den berättaren allvetande, eller är det att dra det hela för långt? Det hela kommer nämligen inte fungera om berättaren bara vet vad som utspelar sig där, på platsen som är han, även om jag tror att det kanske hade varit att föredra berättartekniskt.

Tankar? Allt emottages tacksamt eftersom jag är för trött för att fatta beslut, men ändå inte kan hejda den oväntade strömmen av en berättelse som fått för sig att presentera sig för mig bit för bit. Den tidigare synopsisbundna författaren skriver i blindo varje mening som kommer utan att veta var de ska leda. Jag kan gissa, jag kan hitta på, men jag vet inte, för berättelsen känns inte som min.

Den är en gåva.

5 kommentarer:

Kära Syster sa...

Gahh!!! Vad spännande!

Jag kan knappt föreställa mig vad det innebära att en plats är berättare, men jag gillar skarpt! Däremot är det svårt att svara på din fråga...

Hm... Kan man tänka såhär att om en plats har ett medvetande och en röst, så kanske den också har bekanta? Andra platser som den har kontakt med, vilket ju kunde vara de platser som du behöver till berättelsen. Sedan har den här berättar-platsen förstås inte samma kontakt med alla andra platser, det finns platser som står platsen nära, det finns platser som platsen inte känner alls:)

Snurrigt, men o vilken hisnande idé!

You go!

/Anna

Vilse sa...

Nu har jag tänkt på det en stund, och jag tror att en allvetande berättare kan fungera om berättandet är knutet till platsen, oavsett var de befinner sig. Ett mellanting, alltså, som jag tror blir perfekt.

Nu ska jag bara lyckas ta mig igenom dagen innan jag får fortsätta skriva ikväll. Om jag inte somnar. Tusen tack för hjälpen!

För alla andra: diskussionen måste nödvändigtvis inte vara slut här. Allt är välkommet.

Anonym sa...

Skriv på bara kanske, utan att tänka så mycket och se vad som händer, det låter underbart att ha sådan flow! Vad spännande!

Susanna N

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Testa! Jag tycker att det låter ascoolt! Men sedan är jag också ett stort fan av besjälning. I dikter, i prosa, i vardagen.

En idé: Kanske kan platsen vara allvetande såtillvida att den känner och vet allt som alla individer (människor, djur osv) som någonsin varit där har känt och vetat. Då blir den nästintill allvetande, men det blir ändå någon slags begränsning och en logisk mekanism som går att beskriva. En besjälad, absorberande plats. Det kan väl inte bli fel? :-)

/Liv

Vilse sa...

Ni är ju bara för underbara! Vilken uppslutning, vilken iver. TACK!

Dagen har varit av den hysteriska sorten och just nu ser jag fram emot kvällens tystnad med vacklande hopp om att magin ska dröja kvar tills tiden att återgå till orden åter infinner sig.

Det här kan nämligen bli... fantastiskt. På riktigt.

Jag bär med mig alla era tankar. Besjälning, här kommer jag!