Cliffhangers

Tidigare har jag nämnt Megakillen, en kapitelbok att ha i övergångsperioden mellan bilderbok och längre böcker. Kapitlen är korta (liksom boken, uppenbarligen) och det hinner knappt hända något innan kapitlet är slut, men oavsett hur lite som händer, så slutar varje kapitel undantaget ett med en cliffhanger. Dessa gissar jag ska få barnet att förstå att boken fortsätter vid nästa lästillfälle - eftersom målgruppen är barn som är vana vid att historien tar slut vid varje enskilt lästillfälle - lika mycket som att hålla uppe ett intresse.

Detta föranledde reflektion kring fenomenet. 

I min värld finns det bra cliffhangers och "onödiga" cliffhangers. De flesta cliffhangers i Megakillen är liksom cliffhangers i dåliga teveserier, bara onödiga. 

Med onödig menar jag att upplösningen till det "oh-oh"-ögonblick som avsnittet/kapitlet slutar med, sker inom loppet av två textstycken/fem minuter in nästa kapitel/avsnitt. Författaren har bara valt att strypa slutet på en episod och lägga det i början på nästa episod, men denna inväntade händelse för varken berättelsen fram eller upp. Den inväntade händelsen blir en besvikelse eftersom berättandet är episodiskt.

En bra cliffhanger är när något oväntat inträffar (Ned Stark attackeras av Jaimie Lanister och blir gripen av vakter) som har konsekvenser i nästa kapitel. Det är inte så att jag väntar mig att Ned släpps ut igen tre minuter in i nästa avsnitt, utan tillfångatagandet leder handlingen till nästa steg. 

Är det fult eller fint att använda cliffhangers? Vad tycker ni? Är de bara något som finns i deckare och barnböcker? För mig hör de barnlitteraturen till i första hand, och därför blev jag betänksam när jag någon gång under min omskrivningsresa insåg att jag genomgående inte använder dem i trilogin. 

Jag tycker om att berätta en episod till dess slut innan kapitlet tar slut. Jag vill inte använda onödiga cliffhangers eftersom tricket känns billigt. 

Men så var det just det: om kapitlet innehåller en episod som kommer att ta slut innan kapitlet är slut, så borde det enligt mig också göra det, ingen mening att inge falskt hopp att något kommer leda till något större när det inte gör det. Däremot, när jag närmar mig bokens slut och alla dessa episoder plötsligt vävs ihop och tempot ökar, då träder också cliffhangern in - eftersom allting inte ryms i ett kapitel och det blir naturliga avdelningar.

Hur som helst fick jag för mig att använda en lite onödigare cliffhanger i förra veckan som jag faktiskt tyckte fungerade. Det är ju ändå ungdomsböcker, eller hur? 

Vi får se vad alfaläsarna säger.

Nu är jag nyfiken! Cliffhangers, ja eller nej?

Svenskförespråkaren i mig var tvungen att ta reda på om det finns någon svensk motsvarighet till detta importerade ord att lansera istället, men "spänningsmoment" kändes inte som att det fyllde hela skon, så att säga.