På andra sidan slagfältet morrar Förlagsmonstret segervisst, men striden är alls inte över. Ingen har kapitulerat, ingen retirerar. Ingen viftar med vita flaggor. Överbefälhavaren har bara bestämt sig för att tillfälligt omgruppera sina styrkor.
Dagen började bra. Barnen hade så roligt som de bara har när en kompis sover över och alla spelar sällskapsspel tillsammans varvat med kaninmys. Sen fick barnen leka hos kusiner medan jag gav mig av till möte med chefsredaktören på stans välaktade lokaltidning. Hon verkade mycket nöjd med mötet och verkade dessutom tycka om mig. Känslan var ömsesidig, men det återstår fortfarande att se hur jag kan passa in på hennes schema för krönikörer till hösten. Roligt, allt som allt. Nya, spännande erfarenheter lockar.
Men sen när man slappnar av som mest, då hugger de. Tar struptag. Där sitter jag och njuter av solens återkomst efter en dag regn och en dag kyla. Överallt omkring mig finns barfotafötter och barnaskratt, kanelbullar, singoalla, grannar och semesterprat.
Jag halar upp telefonen för att slå upp något åt grannen. Ser mejlsymbolen. Kollar avsändaren lite snabbt.
Lilla Piratförlaget.
Och där satt den sen. Kniven i ryggen. Tack, men nej tack. Vi antar för närvarande väldigt få nya namn. Grannen blev smått skräckslagen när hon tvingades bevittna min reaktion på vad som började som en enkel googlesökning.
För att använda Elronds ord: Our list of allies grows thin. Valmöjligheterna minskar. Förlagen tar slut. Snaran dras åt. Men som sagt, striden är absolut inte över.
Alla ni som längtar efter att läsa min trilogi: ni får vänta lite till. Jag slänger en kyss till min hjältinna, försöker undvika besvikelsen i hennes ögon, orkar inte trösta henne och säga att det inte var fel på hennes mod eller hennes kärlek utan att bristen låg hos mig, och istället vänder jag blad. Sänder ut nya trupper.
Någonstans i mig ska det finnas andra krafter. Andra manus. Striden är inte över. Ingen viftar med vita flaggor. Jag bara byter strategi.
Om en stund. När jag orkar.
