måndag 10 juni 2013

Musikdiskussion i min systers kök

Barnen är mätta och mammorna diskar, fastän de egentligen inte orkar. Jag börjar humma på en låt som inte vill sig. Vad är det jag sjunger på? Jag nynnar samma tre toner om och om igen medan min syster skrattar åt mig, men allt jag kan komma på som fortsättning är nån Michael Bolton-låt från -91 och det är inte det jag sjunger på. Jag bara halkar in på den, i brist på de rätta tonerna.

Jag: Det är nåt svängigt och skönt. 70tal. Typ som Earth, Wind and Fire. Na, na, na.
Syster: Na, na, na.

Så håller vi på i en kvart, sjunger samma tre toner och skrattar åt varann, tills den briljanta, musikaliska lillasystern hummar fortsättningen. Jag klämmer i jag med och snart inser vi att låten vi sjunger på, är After the love is gone, med just Earth, Wind and Fire

Då börjar vi tala om ett kärt ämne: bra och dålig musik. Jag talar om för min syster å det bestämdaste att hade låten jag plötsligt fått på hjärnan varit någon annan låt, en modern sak à la Fredrik Kempe, då hade jag inte haft några som helst problem med att minnas melodin, eftersom den hade varit minst sagt förutsägbar.

VARFÖR görs inte sån HÄR musik längre? klagar jag vid diskbänken. Tonintervallen har blivit så tråkiga! Både systern och jag är överens om att jag låter hiskeligt gammal, trots att ingen av oss lyssnar på massproducerad pop, utan vi håller oss till det välkända spannet som vi kallar för swing/jazz-indiepop med en touch av soul när det passar. Den, ni vet.

Och vi börjar prata om the Four Chord song, källan till all visdom i musiksammanhang. Har ni inte sett den här, så måste ni se den. Det här är youtubeklippet ni inte vill missa. Se det. Minst tre gånger.

Och då är det här ändå bra låtar. I stort.

Den som undrar hur många ackord After the love is gone har, kan kolla här.


3 kommentarer:

Kära Syster sa...

Själv är jag mer fascinerad över de som lyckas skriva en bra låt på tre ackord, eller till och med två. Det är mitt mål som låtskrivare, har inte riktigt kommit dit än bara...

/Elin

Vilse sa...

Ja! Absolut! Vilken konst, vilken musikfärdighet. Snälla ge ett par exempel på sådana låtar, skulle älska det.

Själv är dock på tok för svag för lyckade ackordföljder för att inte lyssna på såna som Mr Cullum, men harmonier är naturligtvis bara en del av vad som gör musiken. Jag är också svag för rätt sorts beat, vackra gitarr-/pianointron, trolska röster. Och antagligen tusen saker till.

Behöver jag säga att jag ser fram emot att lyssna på dig? =)

Vilse sa...

Vänta lite grann här nu. Jag är författare. Jag är *naturligtvis* svag för en bra *text*.