Musikdiskussion i min systers kök

Barnen är mätta och mammorna diskar, fastän de egentligen inte orkar. Jag börjar humma på en låt som inte vill sig. Vad är det jag sjunger på? Jag nynnar samma tre toner om och om igen medan min syster skrattar åt mig, men allt jag kan komma på som fortsättning är nån Michael Bolton-låt från -91 och det är inte det jag sjunger på. Jag bara halkar in på den, i brist på de rätta tonerna.

Jag: Det är nåt svängigt och skönt. 70tal. Typ som Earth, Wind and Fire. Na, na, na.

Syster: Na, na, na.

Så håller vi på i en kvart, sjunger samma tre toner och skrattar åt varann, tills den briljanta, musikaliska lillasystern hummar fortsättningen. Jag klämmer i jag med och snart inser vi att låten vi sjunger på, är After the love is gone, med just Earth, Wind and Fire. 

Då börjar vi tala om ett kärt ämne: bra och dålig musik. Jag talar om för min syster å det bestämdaste att hade låten jag plötsligt fått på hjärnan varit någon annan låt, en modern sak à la Fredrik Kempe, då hade jag inte haft några som helst problem med att minnas melodin, eftersom den hade varit minst sagt förutsägbar.

VARFÖR görs inte sån HÄR musik längre? klagar jag vid diskbänken. Tonintervallen har blivit så tråkiga! Både systern och jag är överens om att jag låter hiskeligt gammal, trots att ingen av oss lyssnar på massproducerad pop, utan vi håller oss till det välkända spannet som vi kallar för swing/jazz-indiepop med en touch av soul när det passar. Den, ni vet.

Och vi börjar prata om the Four Chord song, källan till all visdom i musiksammanhang. Har ni inte sett den här, så måste ni se den. Det här är youtubeklippet ni inte vill missa. Se det. Minst tre gånger.

Och då är det här ändå bra låtar. I stort.

Den som undrar hur många ackord After the love is gone har, kan kolla här.