En resa på femtio mil med ett baksäte tomt på barn.
Ett efterlängtat bröllop där gästerna är de goaste vänner som inte ses så ofta.
En varm lokal, findukning och buffémat.
Att fortsätta bjuda upp folk fast jag för längesen dansat mig pinsamt svettig.
Sova i mjuk, främmande säng i älsklingens armar.
Hotellfrukost.
Det var min helg. Krama kusiner och barndomsvänner, dansa med bästa storebror och snattra med fastrar. Brudgummen bjöd på både gitarr, piano och sång och hans musiknummer tillägnade hans brud hade varit det bästa på bröllopet om det inte var för att allting avslutades med afrikansk dans, där vi på brudgummens sida stod avsides och försökte vifta lite på höfterna, medan brudens släkt från Ghana rörde sig i en ring av exotiska rytmer och färger som osade kärlek och livsglädje. Kameran gick varm.
Nog var det vemodigt att lämna alla gamla kompisar, folk som både jag och maken växt upp med men som aldrig samlas så här på en gång, finklädda, barnlösa och allt, men det var skönt att åka till hotellet efteråt. Vi hade gått upp i ottan, tillryggalagt Vättern och slätten, ätit, dansat och pratat, och att sjunka ner i en 90-säng tätt ihop med Put your head on my shoulder spelandes från datorn i mörkret var det finaste på hela resan.
3 kommentarer:
Låter som den perfekta sensommarhelgen:)
Underbart att ni fick ordentligt med tid ihop innan skolstarten, du och maken.
/A
Fin helg låter det som. Minus blåsorna då...
Det var sagolikt faktiskt, alltsammans. Kände mig som sexton igen. På sätt och vis.
Skicka en kommentar