Sorg

De senaste fem dagarna har varit omtumlande. 

Först blev jag tillfrågad att gästblogga på Debutantbloggen och var smått hög av de fina ord som Sofia Hallberg skrev om mig. Sen hade jag en tjejträff på fredagkväll för att fira att mitt manus är klart samtidigt som de första kommentarerna på manuset började droppa in från underbara T. Det var en dag av skrivarlycka och vänskap.

På lördagen svängde livets pendel åt andra hållet. Jag fick veta att min kusin, min älskade fina kusin som är 31 år gammal precis som jag och var min närmaste förtrogna under barndom och tonår, förlorat sin man. Han fick en stroke och från ena stunden till den andra var han bara borta. 

Som jag gråtit.

Det är anledningen till tystnaden här, trots att jag har massor att säga om skrivande precis som vanligt. Men just nu är jag dämpad, bedövad. Det har lättat lite igår och idag, men samtidigt kan jag inte riktigt med att leva som vanligt när hennes liv är slagit i spillror.

Ett litet erkännande: I sådana här lägen känner jag mig som en bluff i egenskap av författare. Jag skriver om död och sorg, hittar på livsöden och slår sönder relationer för den dramatiska effekten, medan andra omkring mig går igenom riktig sorg.

Sen har jag haft sorg i mitt liv, om ni bara visste. Men på något sätt blir den påhittade gråten som jag alltid försöker hitta nya sätt att beskriva så urbotat fånig när livet visar sig från sin värsta sida och fulgråten rinner ner för mina egna kinder istället ner för boksidorna jag skapar.

Men jag kommer tillbaka. Den här veckan läser jag romaner och skriver brev till min kusin. Nästa vecka ska del 1 skrivas ut till förlag medan jag påbörjar omskrivningen av del 2 i trilogin.