Ibland trycket livet upp mig mot en vägg, knuffar in mig i ett hörn och hotar mig med kniv. Då vill jag fly till min lyckas plats.
Min lyckas plats är en slottsmur i min bok med utsikt över den vita staden. Trängd i hörnet som jag är sluter jag mina ögon och försöker teleportera mig till min slottsmur och känna stadens puls befria mig. Dess skönhet läker och lyfter, dess ljus förtrollar och förskönar.
Men väl på min lyckas plats, med benen dinglande utför det sluttande taket, inser jag att läkedomen uteblir. Ångesten släpper inte. Den vita staden ligger gömd i dimma och jag kan inte se den, inte nå den. Förtrollningen äger inte rum och jag tvingas åter öppna ögonen för att stirra livet i vitögat med kniv och allt.
Kom an då, säger jag och känner hur jag rätar på ryggen, benen växer.
Det finns ångest som följer med in i lyckans plats, ångest som gör hål i mitt skydd, min fristad. Gömslet rämnar och jag står blottad inför vad som är.
Det finns smärtor som inte ens skrivandet kan bota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar