Igår hade jag en riktig skrivarsession på kvällen igen. SKÖNT! När jag kände mig klar och klockan var efter elva kilade jag ner till maken och pratade lite tills jag från ingenstans utbrast: Vänta, det kommer ord! och hastigt blev tvungen att springa tillbaka till datorn och skriva lite till.
Min replik och sättet jag sa det på fick mig att tänka på det här sketchen med konstnärssjälen Sven Sidney i underbara Stinsen brinner. O nej, tänker jag. Är det så illa? Är jag sån?
Sen imorse på telefon sa min lillasyster något när hon kommenterade på just själva magin i skrivandet som jag upplever. Jag hade precis berättat att jag stått och borstat tänderna när en av lärarna i boken plötsligt börjat prata och det han sa var så bra att jag (igen) vart tvungen att springa och skriva ner det.
"Du är verkligen en konstnär," sa hon.
*tittar på klippet igen. funderar.* Äsch, jag väljer att ta det som en komplimang!
Transkript av valda delar:
"Nu skapar jag... nu kommer det! Titta vad jag har fångat! Se vad det blev! En säl utan ben! Det kan vara en sovsäck också. Rafael! (...) Titta vad jag har skapat Rafael, Sälj den, så har vi till hyran."
"Nu lider jag ju på riktigt! Åh, en sån vision! Min Gud, nu skapar jag igen. Jag föder, jag föder, jag föder! Titta. Ett stort hål, alldeles tomt. Precis så känner jag mig just nu. Med några enkla streck har jag lyckats fånga hela min sinnesstämning. Är det inte fantastiskt? Så jobbar en sann konstnär! Rafael! Sälj den, köp en resa. Nu går jag in i kris."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar